Det är Lillpiteälvens vatten som fyller på sjön, och vid utloppet finns lämningar som visar att Åträsk är en by med rötter ända tillbaka till stenåldern.
Stenåldersfynd
- Det gjordes en utgrävning där 1966, och då hittade man stenåldersgravar, spetsar och brända ben. Och på holmen mitt i sjön har man hittat bävertänder, brända ben och kvartsavslag, berättar Åträskbon Björn Olsson, 48.Han bor alldeles intill sjön tillsammans med hustrun Ulla-Lena och döttrarna Carolina, 11, och Hilda, 6.
- Det här är mitt föräldrahem. Jag är född här i Åträsk, och vi bodde här tills jag var tio år, men sen flyttade vi till Öjebyn.
Många småbyar
1983 flyttade Björn tillbaka till sin barndoms by.- Då fanns det bara två bofasta i byn, men sen har det flyttat in folk allt eftersom.
Exakt hur många som numera bor i Åträsk beror på var man drar gränsen.
- Åträsk är egentligen en kedja av småbyar. Utöver själva byn Åträsk har vi Ånäset på andra sidan sjön, Högnäset, Älvdal, Nyfors, Svallfors och Grundsel. Räknar man med dem är vi 45-50 bofasta här, säger Björn Olsson.
Man kan alltså nästan tala om en befolkningsexplosion under de senaste decennierna. Och återväxten verkar också tryggad.
- Jag tror aldrig att det funnits så många barn här som nu, säger Björn Olsson och räknar till nio barn som bor i Åträsk med omnejd.
Under sommarhalvåret fördubblas dessutom nästan invånarantalet, eftersom många hus i byn används som sommarbostad.
- Fast en del av de husen används året om, eftersom ägarna brukar bo där på helgerna.
De flesta som har fritidshus i Åträsk har också själva sina rötter i byn, exempelvis den tidigare EU-parlamentarikern Ewa Hedkvist Petersen.
Trygghetsfaktor
Björn Olsson och hans familj trivs i Åträsk.- Man får förstås köra en bit för att handla, eftersom närmsta affär ligger i Lillpite, och visst får man skjutsa barnen väldigt mycket. Men man känner en väldig trygghet här. Och allt jag upplevde som liten har mina barn möjlighet att uppleva. De får gå på samma smultronställen som jag gjorde, säger han.
"Paradiset på jorden"
Byns äldsta invånare är Astrid Engberg, 86 år. Hon har bott i Åträsk sedan 1943.- Jag har alltid sagt att Åträsk är paradiset på jorden. Härifrån vill jag inte flytta.
Astrid berättar att byn sjöd av liv på 1950-talet.
- Då hade vi en skola, tre affärer, post, kafé och så en dansbana. Dansbanan var nästan det bästa, säger hon och skrattar.
Bygdegård
Nu är allt nedlagt, det började redan i mitten av 1950-talet med att skolan stängde. Byggnaden ägs numera av Åträsk bygdeförening, som gjort en omfattande upprustning av lokalerna och omvandlat det gamla skolhuset till en bygdegård.I bygdegården finns en glassbox med självbetjäning, ibland finns också läsk att köpa. Här finns också ett litet bibliotek med böcker som byborna samlat in. Och i källaren finns ett litet gym med två motionscyklar, roddmaskin och en anläggning för styrketräning.
Bygdegården är en samlingslokal för byborna, men den hyrs också ut emellanåt. För närvarande bor Anders Westlin från Saxnäs och Mattias Hagy från Vilhelmina där. De jobbar åt Seiten Byggnads, som håller på att tjälsäkra vägen genom byn.
- Vi trivs kanonbra här. Byborna är väldigt tillmötesgående och bjuder på fika och våfflor om vartannat. De har till och med fixat trådlöst internet åt oss, berättar Anders Westlin.
FAKTA/ ÅTRÄSK
E Invånare: Cirka 30 personer i själva byn. Närmare 50 om man räknar med Ånäset, Älvdal, Svallfors och Grundsel.E Skolor: Barnen åker skolskjuts till Lillpite och Sjulnäs.
E Affärer: Närmsta affär finns i Lillpite, drygt en mil från Åträsk.
E Service: Den gamla skolan i Åträsk är numera bygdegård och fungerar som samlingslokal för byborna. Här kan man köpa glass och läsk, låna böcker och träna i gymmet i källaren.
E Aktiviteter: En av sommarens höjdpunkter är Åträskdagen, då bofasta och fritidshusägare samlas vid bygdegården och äter palt och våfflor. Under vårvintern anordnas våffeldagen i bygdegården. Några gånger om året är där också pubafton.
E Övrigt: 6,4 kilometer av Storsundsvägen, från Kolervägen till Svallfors, håller i sommar på att tjälsäkras. De dåliga partierna grävs ur och ersätts med nytt material. Därefter grusas vägsträckan, och fyra kilometer kommer efter påstötningar från ortsbefolkningen dessutom att få en oljegrusaktig beläggning. Ursprungligen var det tänkt att endast två kilometer skulle ha oljegrusbeläggning.