Progressivt utan gränser
DUNGENTio bitar(Subliminal/Border)PPP
Inledande "Intro" tar sats i den progressiva rock som exempelvis kännetecknade King Crimson och övergår i ett svenskt 70-tal där det progressivt sinnesvidgande gärna parades med folkmusikinfluenser. Dungen (Gustav Ejesten) låter till och med en flöjt locka pockande. Storartat, men också svindlande snömos som ställer lyssnandet på prov. Jag vill inte påstå att Dungens musik är svår, men det finns definitivt ingen vilja att vara till lags och tonspråket på "Tio bitar" känns, om inte unikt, så i vart fall säreget.
Den charmiga naiviteten på debuten "Stadsvandringar" finns delvis kvar, men allt är så mycket bredare nu och låtarna hämtar influenser från vitt skilda håll. Huvudinstrumenteringen är rockbandets: elgitarr, bas och trummor, men folkmusiken flikar gärna och ofta in och låtbyggen kan i ena stunden glida över i jazzharmonier och improvisatoriska inslag. Gränslöst kan vara ett nyckelord och Gustav Ejesten säger själv att "Jag har aldrig känt mig hämmad, men nu vågar jag än mer tänja på gränserna". Vidare hävdar han att hans uppfattning om vad "sväng" är fick han i unga år av Jimi Hendrix "Experience".
Dungen är i grunden lika med Gustav Ejesten, men möten med andra musiker är viktiga för den musikaliska riktningen och tonfallet. Således konstaterar Dungen att gitarristen Reine Fiske har central betydelse och gitarrspelet ger musiken tyngden och en, ska vi säga, rockig botten. Det märks inte minst i långa och tunga "Mon Amour", som faktiskt andas lite av just Hendrix. Sinnesvidgande, var det.
Enligt Dungen tar han in en musiker i taget för att, som han säger, resultatet blir bäst så. Det mesta är inspelat i egna studion djupt nere i Smålands skogar, men trots det många gånger ursvenska folkmusikarvet så kan en sång som "Så blev det bestämt" draperas med en närmast orientalisk ljuddräkt. Fioler, flöjter och klaviatur är återkommande och viktiga instrument på skivan, men de drivande trummorna förtjänar att nämnas särskilt. Det och tidigare nämnda gitarrspel ger tyngd i de ibland veka låtbyggena.
Texterna är personliga små betraktelser och tankar, men utan direkta budskap. Det är inte på det sättet som Dungen är progressiv.
Nej, det är musiken. Avancerad, men för den skull inte särskilt svåråtkomlig och i sina bästa stunder väldigt, väldigt bra.
Så jobbar vi med nyheter