– De senaste åren har jag bara blivit förnedrad och felbehandlad. Istället för att få hjälp har jag skickats till psykiatrin och värken har klassats som kronisk, trots att jag har ett akut diskbråck som behöver opereras, säger Pia Wennerholm.
Det kan tilläggas att alla problem med vården härrör från Stockholm, men ifjol flyttade hon tillbaka till Piteå. Nu har hon inlett ett nytt försök att via Region Norrbotten en gång för alla få adekvat vård.
– Jag är så trasig och vågar egentligen inte hoppas på något. Som det är nu har jag ingenting förutom svår smärta och ett socialt utanförskap, säger hon uppgivet.
Pia Wennerholm, 49, är högutbildad akademiker och har bland annat arbetat på Socialstyrelsen och Strålskyddsmyndigheten, men smärtan har omöjliggjort all form av arbete de senaste åren.
Vad hoppas du ska hända?
– Jag har träffat en läkare på hälsocentralen och via Sunderbyn hoppas jag på remiss till neurokirurgin i Umeå. En möjlighet är att opereras på en privat klinik i Stockholm, men då måste den offentliga vården remittera mig. Själv är jag helt utblottad.
Men låt oss vrida tillbaka tiden till 1994. Då var Pia Wennerholm med om en svår trafikolycka och skadade nacken. Den slätröntgen som genomfördes visade ingenting, men problemen med nacken fortsatte.
– Efter ett par år fick jag svår migrän och smärtorna ledde till ångest och depression. Jag tränade, fick massage och hjälp av naprapat. Inget hjälpte och jag tvingades äta mediciner för att klara dagen.
Åren gick, men det blev aldrig riktigt bra. 2014 var migränattackerna så svåra att hon inte längre klarade jobbet på Socialstyrelsen.
– Då träffade jag en läkare som misstänkte att mina problem berodde på diskbråck i nacken. Det visade sig stämma och jag stelopererades i två diskar, C6 och C7, och fick en protes mellan diskarna C6 och C5. Känslan att vakna upp utan nervsmärta var enorm.
Pia Wennerholm kunde återgå till jobbet och livet började återvända. Sommaren 2016 skulle hon och hennes dåvarande sambo segla till Gotland, men i samband med en landstigning skadade hon knäet allvarligt.
– Jag fick en knäfraktur, men tyvärr dröjde det innan vården förstod att även främre korsband var avslitet. Det blev flera månaders rehab, operation, rehab igen och jag hoppade omkring på kryckor i över ett år.
Det är nu som saker börjar gå ordentligt illa. Plötsligt kom värken i nacken tillbaka. Det visade sig vara ett nytt diskbråck (C4 och C5) ovanför de opererade diskarna. Hon behandlades bland annat med smärtrehab och fysioterapi.
– Tanken var att det nya diskbråcket skulle läka ut, men smärtorna blev bara värre och värre. Jag låg i 1,5 år med fruktansvärda smärtor, men fick ingen smärtbehandling som hjälpte och någon operation har jag inte heller fått.
Under de här tunga åren har hon haft att göra med både den offentliga vården och privata aktörer. Journalerna ligger spridda och nya läkare har ingen samlad bild av hennes problem.
– En del läkare tror att mina problem är av psykiatrisk natur, men det är fel. Däremot har jag drabbats av depression på grund av min obehandlade smärta. Nu får jag tramadol för att klara smärtan.
Just nu inriktar hon sig på att samla in journaler och röntgenbilder så att framtida vårdgivare får en samlad och korrekt bild.
– Nu ska allt göras rätt. Jag kan bara hoppas.