Pirrbubbligt och hjärtinnerligt lycklig

Å r 2005 blev 8 500 tonåringar i Sverige gravida. Av dem valde åtta av tio att göra abort. I dokumentären "Tonårsmammor" som gick på tv tidigare i veckan fick man följa några av dem som valde att behålla sina barn.

Trots dålig ekonomi. Trots att de fortfarande bor hemma. Trots att de sällan har en engagerad partner och blivande pappa.

Det kanske låter mörkt, ändå är det en finstämd och hoppfull dokumentär.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå.

I Stockholm finns nödvändiga Xist, som är stiftelsen Kvinnoforums ungdomsavdelning.

Där kan unga gravida och unga föräldrar få utbildning i föräldraskap, råd och stöd.

Xist har bland annat öppen förskola, läger, kurs för ensamstående mammor och torsdagsträffarna "pappor i parken".

Stephanie, som medverkar i dokumentären, blev gravid som 15-åring.

När ungdomsmottagningen bokade en tid för abort utan att fråga henne bestämde hon sig för att behålla barnet. Hon är en av de som fått stöd från Xist.

Men stöd som det Xist erbjuder finns långt ifrån överallt och det framkommer att tonårsmammor många gånger inte får den hjälp de behöver av omgivningen. De vittnar istället om att de får konstiga råd, och alltid känner att de måste vara "bättre" och "mer kompetenta" än andra mammor för att duga.

För Sara, som också är med i dokumentären, upptäcktes graviditeten inte förrän hon var i sjunde månaden och det var för sent att göra abort.

När hennes son föddes var Sara fortfarande chockad, men stödet från mamma och pappa gör att hon fortfarande hoppas kunna förverkliga sina framtidsdrömmar.

Och stödet från mamma och pappa behövs så hjärtinnerligt, även om man inte är tonårsmamma utan bara en helt vanlig snart-trettio-mamma.

Och Siri i sin tur uppptäcker en värld utan oss föräldrar.

Hon är på öppna förskolan med farmor, hon skjuter iväg uppmanande "hejj hejj jjeh" som en kulspruta till dess att förbipasserande offer på mataffären svarar.

Och jag i min tur får känsloträngsel i hjärtat när jag hör om hennes dagar utan oss.

Så kommer Siripappan hem för helgen. Jag hör deras röster i rummet intill, hur de vardagspratar om "iss’eh" och hunden och dagens äventyr.

Mer än så behövs inte för att göra mig pirrbubbligt och hjärtinnerligt lycklig.