Den sista färden är avverkad. Sören Öhgren, alias Jetson, avled i somras och en stor idrottsprofil har lämnat LF Arena och Piteås gatuplan.
Han ägde ett välbekant ansikte. Ofta sedd på Byxtorget, på någon träbänk, eller bakom en kaffekopp på ortens centrumnära fik i samtal med alla och envar. En lika flitig trotjänare genom åren på LF Arena, för att hjälpa till och peppa PIFs bollsparkade damer till framgång.
En lokal kändis, liksom, som levde ett parallellt liv som ensamvarg och utan någon släkt.
66 år blev han, Sören Öhgren.
Eftermälet kring hans person för tankarna osökt till björnen Baloo; rörande en snäll, varm, stor, glad, godhjärtad, oförarglig och rätt hygglig prick. Men som också kunde ryta á la Baloo ifall någon fotbollsdomare missade att blåsa offside för de röd-vita.
Hjärtat, som alltid klappade varmt och intensivt för PIF-damernas förehavanden, hamnade på kollisionskurs med den egna hälsan under senare delen av maj i år.
Någon såg Jetson i trappuppgången på Uddmansgatan 4, mitt i stan, där han bodde sedan drygt tre decennier tillbaka. Han var grå i ansiktet, har det sagts. Ansträngd.
Några dagar senare, torsdagen den 8 juni, anträffades han död i lägenheten på dagen precis en månad innan han skulle ha fyllt 67 år. En infarkt hade blåst ut livslågan.
Därefter hände… ingenting. Veckorna tickade på. Ingen undrade vart en av stadens stora profiler hade tagit vägen. Varför parkbänken på Byxtorget stod tom, varför Jetson inte fanns på plats under damlagets bollkickande på LF.
Sören Öhgren levde ensam. Pappa Rolf gick bort 2016, mamma Britt året därpå. Alla fastrar och mostrar var vid det laget också borta. Det fanns ingen släkt kvar, inga närstående att kontakta, ingen att ringa.
Och ingenting hände rörande dödsfallet förrän den 28 juni, tre veckor efter Sören Öhgrens bortgång.
– Det kom som en chock när min bror berättade om ett rykte att Sören hade gått bort, säger Kristina Forsman från Piteå, ingift i släkten Forsman som sedan urminnes tider närt en varm vänskap med föräldrarna Rolf och Britt Öhgren samt sonen Sören.
– Jag ringde direkt till ortens två begravningsbyråer, men där fanns det ingen information om någon avliden Sören Öhgren. Jag kollade med kommunala inrättningar med samma besked. Till slut ringde jag till bårhuset, och där fanns han, Sören.
Idrottsintresset löpte som en glödhet röd tråd genom hela livet hos grabben som skulle komma att kallas Jetson, efter någon slags dåtida amerikansk tv-serie.
Historierna och skrönorna är många. Sören var inte bäst på plan, men han var sannolikt mest frekvent närvarande på träningarna. Alltid där, tillgänglig, engagerad och energisk.
Ett dilemma bestod i att han föddes med det ena benet kortare än det andra. Ett operativt ingrepp med någon form av spik i lårbenshalsen genomfördes för att korrigera skillnaden.
Och när Sören som pojklagsspelare en gång vaktade hockeymålet för PIF i en match mot Boden fick han dispens att använda en traditionell målvaktsskridsko på ena foten och en skridsko med dubbla medar på den andra. Mellan räddningarna fastnade han vid några tillfällen med tvåmedaren i målburens droppnät, vilket än idag lever vidare som en kärleksfull odödlig berättelse.
Sören Öhgren, uppe till vänster, var materialförvaltare när Piteå IFs damer vann alla tävlingsmatcher utom en år 2005, och kvalificerade sig till division I. Intill Öhgren står tränaren Håkan Norberg, och sedan Ingela Ahlström, Maria Lundgren, Anna-Lotta Edman, Emma Thall, Mari Lundqvist, Janina Sundqvist, Zara Hägglund, Lise-Lott Bergström (målvaktstränare) och Roger Lindgren (ass tränare). Nedre raden: Jessica Olofsson, Lisa Nilsson, Anna Berglund, Anna Svärdsudd, Karin Berg, Kristin Grahn och Emma Johansson. Längst fram: Sonja Fransson.
Efter en relativt kort hockeykarriär valde Jetson att satsa helt på fotbollen som målvakt, för Piteå IF givetvis.
Som junior fick han en gång förtroendet i en überviktig DM-match mot dåtidens kanongäng Hornskroken, tillika ett av Sveriges fyra bästa lag. Matchen spelades på Parken i Munksund med fyrkantiga stockar som målram. Piteå hade 2-1 inför matchens sista spark då en Krokenspelare sköt och träffade ribban, varvid Jetson räddade den efterföljande rikoschetten/returen med kindbenet, en insats som gav honom hjältestatus för all framtid bland den tidens bollvirtuoser.
Sören Öhgren fortsatte kriga. Stod i mål ända upp i B- och A-laget men det tenderade att bli fler träningar än matcher, vilket så småningom bäddade för en ny karriär som materialförvaltare.
Under ett par decennier var Jetson med och höll ordning på tonvis av utrustning för Piteå IFs fotbollsdamer, långt innan laget tog klivet upp i den högsta societeten. Han såg till att skitiga strumpor alltid kom tillbaka nytvättade, att tröjorna låg oklanderligt vikta och klara inför matchstart. LF Arena blev hans andra hem, fotbollstjejerna hans omhuldade skötebarn.
Humorn fanns alltid med som extra krydda. En gång inför en bortamatch i Kalix slog spelarna larm om att Jetson hade glömt att packa med allas kortbyxor i klädtrunken – där en av spelarna istället hade krupit ned och gömt sig. Han stegade in i omklädningsrummet som ett åskmoln och resten är historia.
Parallellt med fotbollen och materialförvaltandet skötte Sören Öhgren alltid omsorgsfullt sina arbetsuppgifter och då företrädesvis vid sågen på Lövholmen.
Storfors/Piteå 1983 med Sören Öhgren som materialförvaltare. Hela truppen stående från vänster: Kurt Stenberg (läkare), Ronny Stenberg, Roberth Skoogh, Peter Lundkvist, Ture Risberg, Ulf Andersson, Tommy Pettersson, Kent Karlsson, Rickard Berglund, Roger Öhman, Mats Nordsvan och Sören "Jetson" Öhgren. Nedre raden från vänster: Per Lundkvist, Rolf Hylander, Bo Lundkvist, Ove Lundmark, Stefan Bergh, Jan Norberg, Jari Mustonen, Roger Öberg, Lennart Hedkvist och Harry Gyllander (tränare).
Men den 8 juni i år ljöd den definitiva slutsignalen. Och i brist på anhöriga och släktingar blev Jetson ett fall för myndigheternas fortsatta funderingar, ända tills dess vännen Kristina Forsman hörde av sig och tog på sig ansvaret att ordna med begravningsbestyren.
– Kommunen var tvungen att förrätta en formell släktutredning innan vidare beslut kunde sättas i verket. Detta inkluderade även en genomgång av Sörens lägenhet. Jag bad dem bland annat att leta efter ett telefonnummer till en speciell person som jag inte visste namnet på…
Det visade sig vara en person vid namn Berit, bosatt i Sundsvall, som Sörens mamma hade fött som mycket ung. Berit hade adopterats bort direkt efter födseln, och i juridisk mening förelåg det därför idag inget formellt släktskap.
– Sören var en vuxen man när han fick reda på omständigheterna. Han hann träffa Berit vid något tillfälle. Det gjorde honom glad, berättar Kristina Forsman.
PT har samtalat med Berit som beklagar Sörens bortgång, vilket hon fick reda på först efter begravningen. I övrigt avböjer hon vidare kommentarer.
Fyra stora grabbar i Piteå IF 1998: Anders Carlsson, friidrottare och ishockeyspelare, Ulf Lundström, Lars-Åke Bladh och Sören Öhgren.
Den 21 juli fick det stora flertalet oinvigda pitebor vetskap om Sören Öhgrens frånfälle när dödsannonsen publicerades i PT, med Kristinas svärfar Arne från Kalamark, hon själv, maken Christer, samt svägerska och måg namngivna i annonsen.
Den tredje augusti hölls begravningsgudstjänst i Hoppets kapell, framflyttad efter dispens från Skatteverket eftersom tiden mellan dödsfall och begravning enligt lag ska ske inom en månad.
Och snart kommer Sören att gravsättas i en urna intill mor och far på Piteå kyrkogård, därifrån han sannolikt kan känna trycket från LF Arena varje gång hans kära damlag förpassar läderkulan med Jetfart in i mål.