Passionerat, snyggt och välspelat
IRON MAIDENA matter of life and death(EMI)PPPP
Förhandssnacket har verkat lite svävande och efter den bitvis trötta föregångaren "Dance of death" (Mycket "death" blir det ...") bävade jag faktiskt, men bakom ett fult omslag (Derek Riggs, vi saknar dig!) döljer sig en av bandets starkaste plattor.
De omtalade progressiva inslagen är inget att oroa sig för. Mer avancerat än någon enstaka udda taktart och ett par lugnare partier blir det inte. "A matter of life and death" är väldigt mycket Maiden utan att för den skull kännas som en upprepning på vad man gjort tidigare. Hör till exempel hur fint bandets klassiska uttryck har genomgått varsam uppdatering i "The longest day", ett av skivans starkaste spår. Kanske är den här plattan beviset för hur det låter när traditionsvärnande Steve Harris (basist och grundare) och mer experimentelle Bruce Dickinson (bandets sångare) får gå halva vägen var med sina visioner. Hur som helst är resultatet imponerande. Tillsammans med producenten Kevin Shirley har man gjort en lekfullt avspänd, rakt igenom välspelad skiva med ett mycket naturligt sound som ger behaglig lyssning.
Sånginsatserna är verkligen helhjärtade. Njut av Dickinsons insats i den både råa och dynamiska "Brighter than a thousand suns". Jag kallar det passion.
Sextetten må vara det band som jämte Judas Priest definierar själva begreppet heavy metal, men det här kan vara Maidens mest renodlat rockiga verk sedan "No prayer for the dying". Glöm det där med "galopp-hårdrock". I "The pilgrim" blandas en mer klassiskt "hurtig" gitarrslinga med en mer orientaliskt färgad. Nya Maiden känns som mer av allt, men klyschorna är färre och de rena upptemponumren lyser rent av med sin frånvaro.
Modernt är knappast ordet. Snarare tidlöst. Hur som helst är det, möjligen, bandets bästa album sedan 1988 års "Seventh son of a seventh son". Grattis till alla er som får höra Bruce Dickinson skandera "Scream for me, Sweden" vid höstens konserter på svensk mark.
Så jobbar vi med nyheter