Anders Wikdahl växte upp inne på sjukhusområdet där han bodde med sin familj i ett rött hus som han delade med en annan familj.
Anders Wikdahls föräldrar jobbade båda på Furunäsets mentalsjukhus, mamman inom hemsjukvården och senare som personalföreståndarinna och pappan som charkuterist. När Anders föddes 1946 som andra sonen i familjen bodde de i ett rött trähus inne på sjukhusområdet, ett hus de delade med en annan familj och som låg i slutet på den väg som ledde fram mot sjukhusets vestibul.
Som pojke flängde han runt på området på sin lilla cykel. Blev det punktering eller att kedjan hoppade lämnade han bara in den i Karl Gustav Högmodigs cykelverkstad och fick det fixat.
– Men man fick inte lämna cykeln där för länge för då målade Högmodig om den så att den blev grön, för den färgen tyckte han att alla cyklar skulle ha, säger Anders.
Han minns många av de patienter som likt honom levde sina liv innanför staketet. Anders visar en bild på den gamla måleri- och snickeriverkstaden och pekar på ett av fönsterna.
– Där inne jobbade Pollainen, han var nästan ännu mer känd på området än Högmodig. Pollainen var skomakare och hade sin verkstad där inne.
Anders var långt ifrån ensam om att växa upp på sjukhusområdet. Förutom sin två år äldre bror var det ett 15-tal andra barn som delade den ovanliga uppväxten. Barnaskaran hade i princip fri tillgång till alla de hus och platser som fanns på området, som kaffestugan, stallet, växthusen, Röda korset-huset, livsmedelsmagasinet, portvaktshuset, dansbanan och badstranden.
Anders Wikdahl gjorde massor med hyss och tokigheter under sina barndomsår. En gång kom han hem med en tax han köpt för 25 kronor utanför staketet. Taxen Rita blev kvar hos familjen och var en trogen följeslagare under många år.
– Hit brukade vi gå för att tjuvringa, säger Anders och pekar på en bild av portvaktsstugan där telefonister jobbade och där alla besökare fick stanna till innan de fick komma in på området.
– Härifrån var det gratis att ringa och vi kunde ringa till kompisar utanför området om vi skulle åka skidor eller spela hockey.
För Anders var det inte alls konstigt att bo inne på mentalsjukhusområdet men det tyckte kompisarna utanför.
Anders Wikdahl hade i princip fri tillgång till hela Furunäsområdet. På avdelningarna fick han dock inte vara. "Här kunde det vara farligt att gå in. På vissa avdelningar fick personal inte gå in ensam."
– De var lite rädda för det här stället, säger Anders och tillägger:
– När man blev lite äldre och gick på dans och skulle berätta var man bodde kunde man få nån konstig min då man berättade att man bodde på Furunäset. De tänkte nog att man var intagen.
Som den buspojke Anders var hittade han på massor med hyss inne på området. Ibland när det var nån tillställning på dansbanan kunde han tjuva en bulle som han gömde nere vid stranden för att äta upp senare. Han kan också ha varit den första att palla vindruvor, norr om Dalälven.
– Det fanns flera växthus med exotiska växter och på ett ställe gick det att krypa in och palla vindruvor som växte på rankor därinne.
En gång i juletid följde han med sin pappa charkuteristen till köket där syltor och skinkor förvarades i stora kar.
I slutet på vägen som leder in mot sjukhusets huvudentré bodde Anders Wikdahl sina första 20 år. "Jag hade inte kunnat ha det bättre."
– När pappa gick för att kolla till någonting hoppade jag i och gick runt i några av baljorna med mina nya stövlar. Det var kanske inte jättebra men det hanns ju inte med att göra nytt så pappa fick bara låtsas som ingenting och skaka till ytan så det såg jämnt ut.
På frågan om Anders någonsin var rädd, svarar han snabbt nej men efter ett tag kommer han på två saker. Det ena var katterna som en patient hade inne i stallet.
– De var många och de var elaka.
En annan obehaglig sak var att passera begravningskapellet vid kyrkogården, eller likbodan som det kallades då.
– Det fanns ett djupt hål på baksidan. På vintern när det var hårt i marken lade man kistor med döda människor på hög i hålet i väntan på våren. Jag minns att jag cyklade väldigt fort förbi där.
Under uppväxtåren lärde Anders känna flera ur personalen men också patienter.
Någon gång smet Anders ner i källaren där patienter fick elchocker. "Jag hörde dem skrika. Det var ju lite läskigt men jag var inte rädd."
– Jag minns en man som var anställd här och som drabbades av psykisk ohälsa på något sätt. Han skickades till Umeå där han lobotomerades. Han kom tillbaka hit och fick börja jobba med pappa i köket. Jag fick röra vid ett lobotomihål och det kändes som fontanellen på ett litet barn.
När Anders var 21 år gammal åkte han iväg för att göra lumpen. I samma veva tvingades hans mamma flytta ifrån Furunäset, trots att hon fortfarande jobbade som personalföreståndarinna.
– Pappa gick bort när han bara var 50 år gammal och huset stod skrivet på honom och då han dog fick inte mamma bo kvar, trots att hon hade en ganska hög tjänst, mycket högre än pappa, men det spelade ingen roll på den tiden.
Anders beskriver uppväxten på Furunäset som fylld av fina minnen där han inte vill ha något ogjort.
– Jag hade inte kunnat ha det bättre.
I pepparkakshuset minns Anders att det bodde två damer som jobbade på sjukhuset. Här gjorde han ett av många pojkstreck. "Vi stoppade kottar i avgasröret på deras bil. Det pep och fräste när de startade och körde iväg."