Historiskt värde
-Det rör sig om en byggnad som är cirka 35 meter lång och som har ett högt historiskt värde. Den sista resten av tegelbruksverksamheten i Norrbotten. Det har i länet bedrivits en hel del tegeltillverkning, men tyvärr finns inget bevarat annat än det vid Framnäs. Tegelbruket finns för övrigt med i en inventering som Riksantikvarieämbetet gjorde på 1970-talet, berättar Anna Elmen-Berg, byggnadsantikvarie vid Piteå museum och fortsätter:-Landstinget har begärt rivningslov för hela området, men vi tycker att åtminstone den del av tegelbruket - där torkningen av råsten utfördes med tillhörande tegelugnar - borde bevaras samt att landstinget skall vara med att bekosta en dokumentation av anläggningen för en eventuell framtida utställning. Nu närmast har byggnadsnämnden i Piteå avgörandet i sin hand, omtalar Anna Elmen-Berg som kommer att tillställa nämnden ett yttrande i ärendet.
Öjebylera
Bröderna Gunnar (1921- 1989) och Harry Granberg (1919-1999) var de som i blygsam omfattning startade tillverkningen av rödtegel, den enda i Pite älvdal. Sedan ökade produktionen och som mest var där 20-talet anställda. Över två miljoner tegelstenar tillverkades under säsongen som sträckte sig från mitten av maj månad till slutet av november. Uppehåll gjordes under de kallaste månaderna.Tegelbruket låg nära råvaran. Leran hämtades från mark i närheten av Öjebyn. Under barmarksperioder byggdes stora lager upp som sedan användes för stenarna.
Ugnarna hade en kapacitet på drygt 70 000 stenar i veckan. Det tog 36 timmar att bränna teglet i bortåt 1 150 graders värme. Bränningen pågick kontinuerligt.
Vid Framnäs tegelbruk framställdes tre olika sorters tegel: murtegel, fasadtegel. samt ett modultegel. Murteglet svarade för huvuddelen av produktionen, en och en halv miljon stenar per säsong. Fasadstenen blev en del av produktionen 1960.
Hela tillverkningen blev så småningom automatiserad.
Maskinell tillverkning
Råvaran, leran, maskinlastades och kördes sedan med lastbilar till bruket där leran lades över valsar som matade fram den på ett band. Leran transporterade sedan, via valser, vidare där eventuell sten sorterades bort. En maskin "knådade" leran till en pelare. Lerpelaren skars sedan upp i stenar. Maskinen spottade fram 6 000 stenar per timme.Automatiskt lyftes sedan stenarna bort och transporterades på skenor till torkhuset för torkning. I torkhuset, som värmdes upp med överloppsvärme från brännugnen, torkades sedan stenarna i ett dygn. De stenar som lades i de intillliggande ladorna krävde tre veckors torktid.
15 000 stenar per dag
När stenarna torkat lades de i brännugnen och brändes till rödtegel. Ugnen, en mastodont med drygt metertjocka tegelväggar, var fyllda med sand och utrustad med 16 portar.Bränslet fylldes på uppifrån och bränningen gick hela tiden runt. Det vill säga att när färdigbränt tegel togs ut lades nya stenar in genom portar bredvid varandra medan bränningen fortgick på andra ställen i ugnen. Bortåt 15 000 stenar togs ut per dag ur ugnen.
I mitten av 1960-talet blev Framnäs tegelbruk det enda i Norrbotten.<\c>