Universitetet.
Det är tunga ord att uttala. Nu börjar man på universitetet. Nu är det på allvar. Nu ska man vara vuxen och ansvarig, här spelas det minsann inte några pokémonkort i korridorerna inte. Här är man plötsligt på höjden av alla skoltrappsteg och vinglar – samtidigt som jag någonstans i bakhuvudet har kvar känslan av att bara högstadiet är nog stort och allvarligt.
Jag tror jag kände precis samma sak nu som då jag skulle börja gymnasiet. Det kändes stort och dramatiskt i jämförelse med högstadiet, nu skulle man välja själv och vara ansvarig, men efter ett tag så vande man sig. Det blev enkelt och bekvämt det med. Samma sak hände ännu längre bak då jag tog det dramatiska klivet från mellanstadiet till högstadiet (ve!) – Betygsättandet var inte så skräckinjagande som det först verkat. Man anpassade sig.
Det kommer bli så med universitetet också. Det är jag säker på. Jag kommer vänja mig vid tanken på allt allvarligt ansvar, och sedan komma på att det inte alls var så allvarligt som jag fått för mig. Men om det nu visar sig att mina rädslor för universitetet faktiskt är sanna…
Ja, då blir det väl bara att flytta ned till mellanstadet igen. Helt enkelt.