När vårstjärnorna knappt är synliga på natthimlen
Det var mörkt mest hela tiden. Och det har märkts på humöret. Säkert våra, men mest lillans vill jag tro.
För tiden mellan förskolehämt och sänggående har ärligt talat mest varit en transportsträcka. Laga mat: barn som hänger i byxbenet och gnäller. Föräldraengagemang: inte heller bra. Leka? Nejnej. Hon har skakat på lillhuvudet så lockarna dansat. Surmun och blängögon. Varken musik, läsning, tecknat på tv-tittande eller vilstund har hjälpt. Inte mat heller. Eller kvällsbad. Och ungefär där börjar alternativen vara slut. Likaså föräldratålamodet och mammahumöret.
Transportsträcka, alltså. Och så har man känt sig dålig för att man träffar sitt barn max två timmar på kvällen och under den tiden längtar man mest efter att hon ska somna.
Men nu när vårstjärnorna knappt är synliga på natthimlen har vändningen kommit. Kanske är det ljuset. Och att hon blivit större. För nu leker och äter och läser vi. Vi dansar och busar och kan rent av lägga henne en halvtimme senare ibland, utan att hon kolavippar av trötthet.
Och det är så skönt så skönt att kunna uppskatta hennes envisa, glada och alldeles fantastiska egenperson igen. Visst finns tröttjejen som mest är klagomur kvar. Men i betydligt mer sällsynt version.
Förresten sprutar det nya ord ur Siris mun nu. "Öra", "öga", "näsa" och "slut" är nya favorituttryck. "Mimmi kissa" (betyder att hunden ska gå ut och kissa) vet jag inte hur många gånger jag hörde under vår hemmatorsdag. När jag tänker efter tror jag vi haft en av våra absolut finaste tillsammansdagar någonsin i veckan.
Hon är så rolig att vara med. Det bästa var när hon vaknade efter eftermiddagssovet (långa 2,5 timmar) och sprang direkt till bokhögen vi fått med posten och utropade "Ooooh!". Det är mammas flicka det!
I och för sig utropade hon också "Ooooh!" när hon fick syn på en äkta 80-talstäckväst i olika neonkulörer med pildragkedjor och överdimensionerade axlar, så det där "Oooh:et" kanske inte borgar för god smak egentligen.
Fortfarande fungerar det bra mellan barntvåfotingen och hundfyrbentingen, även om den mindre gärna smäller till den större om hunden befinner sig på fel plats vid fel tillfälle. Men vid drygt ett-och-ett-halvt-års hund- och barnskap kan jag ändå göra en utvärdering och känna att något ändrats i matteland.
För när barnet kom och hunden blev äldre, klokare och därmed kräver mindre har hon delvis hamnat i skymundan. Visst går vi ut med henne ordenligt varje dag, men hon går ju så bra i koppel och ska man ändå ut är det ju lika bra att passa på att ta stavar eller löparskor och få lite egenträning på köpet. En annan sak som gör skillnad är att hon är ensam hemma på dagarna nu.
I början av veckan tog vi examen från en hundkurs, jag och hundflickan. Vi har kursat enbart för nöjes skull. Utan krav, bara för hjärnaktivitet och samvaro. Och jag har fått återupptäcka vilken fin och klok hund jag (för det mesta) har.
Fina, fina stjärnögda sammetshund.
Du skulle fattas oss så om du försvann.
Så stanna hos oss många år till, är du söt.
Så jobbar vi med nyheter