Det där med att det går så fort, vänder från kallt till varmt, blir sommar på en dag, det är något speciellt här uppe. Denna morgon sitter jag med Piteå framför mig, Kapparöken som står rakt upp, landskapet som kokar av sol och värme, musöronen som jag för knappt två veckor sen lämnade, har nu pressat sig ut ur sina mörka gömmor och lyser mot mig, limegrönt på träden.
Som jag har längtat efter vår semester, när jag lätt illamående packade det sista, hade jobbat på rejält sista veckan, lade ner passen och solkrämerna och plockade upp sovvarma, förväntansfulla barn från deras sängar, åt min frukost och vi åkte iväg.
Första morgonen vaknade jag upp i Portugal, detta vackra land, väckte min kära och vi drog – med övriga huset fortfarande sovande – på oss gympaskorna och mötte morgonen på Algarves kust.
Kapparök och limegröna träd, absolut. Men det är något särskilt med att inte veta hur en miljö ser ut och sen promenera iväg, fulla av iver för att upptäcka, uppleva och se. Vi gick de 300 metrarna ner till havet och möttes av en sol som gick upp bakom gula, karga klippor, en strand så overkligt vacker och ett Atlanten som till synes aldrig verkade ta slut. Äntligen!
Anders la armarna om mig – lycka.
Vilken semester vi haft. Snälla fina barn, fina dagar, morgonpromenader på klipporna, grillade, nyfångade färska fiskar på tallriken, det bästa sällskapet och ett glas kall rosé i solen.
Vad kan bli bättre? Jo, mina vänner. Då vår stora terass förvandlades till en träningshall! Min systersons playlist dånade ut och Åse fick för ett ögonblick ta tag i sin arbetskostym.
Alla som dåsigt satt under solen fick en smärre hjärtinfarkt. Jag från ingenstans: ”Nu är det träning om tio minuter. Alla som ska vara med – på med träningskläder!” Mamma Norma, snart 70 bast, i spetsen stod alltid klar först. Sötmamma!
Även barnen var med och solmadrasserna förvandlades till träningsmattor. Här skulle köras tabata-intervaller och armhävningar, burpees, hopp och sit-ups blandades. Svettan rann, det stönades, ropades och mjölksyran sprutade ur öronen, tror vi hördes lång väg. Sedan hoppa i poolen!
Det var ett sådant där tränings-magicmoment som jag sent ska glömma. Att alla är aktiva, alla är på och det inte behöver vara så krångligt.
Ingen semester utan träning, för ingen mat smakar lika bra och ingen strandvila känns lika skön som när kroppen och hjärtat fått sig en omgång. I min värld så självklart och så roligt. Snacka om att ha tid.
Men som det är skönt att komma hem. Det bor nog någon slags traditionsenlig tant i mig. Jag älskar rutiner, älskar när saker görs som det alltid gjorts och jag njuter av att veta vad som komma skall. Eller förresten. Jag är nog mer ett litet kontrollfreak speglar sig där, bakom traditionstanten. Jag vill ha koll på min träning, vill känna att jag är i lite bättre form hela tiden, vill äta bra mat, stiga upp i tid och ta vara på dagen. (Oh my god – tanten igen!)
Men framför allt vill jag njuta på mig eget sätt. Det som för många är njutning, är inte detsamma för någon annan. Men visst är det skönt att stiga upp, dricka mina två glas vatten, göra min äggröra och min smoothie, mina två koppar kaffe (alltid två) och ladda för ännu en dag.
För nu har vi lämnat Portugal och mötts av sommar i Piteå, jag är åter fyllt av energi från lite tidig ledighet och har längtat efter mina vänner, kollegor på gymmet och alla våra medlemmar.