När pappa Tobbe läxade upp slynglarna på jobbet
Det är väl allmänt känt att jag inte är så, ska vi säga tekniskt bevandrad. Att öppna en motorhuv är som att kliva in i Alice underland och när det gäller datorer, ja, då ska dom bara fungera. Punkt! Vet inte hur många gånger jag ropat på tidningens datageni när det macklat med burken. Av rädsla för att bli omyndigförklarad vill man kanske inte skylta med de värsta fadäserna, men samtidigt känns det som en plikt att ge de teknikstörda ett ansikte. Mitt!
En morgon funkar inte mitt lösenord och eftersom jag är extra störd före kaffet så börjar jag genast gorma över alltings jävlighet och Murphys lag.
"Har du kollat caps lock", frågar datageniet och, nej, men som ett trollslag accepterar plötsligt maskinen mitt lösenord.
Trodde väl aldrig att det skulle vålla sådan allmän munterhet. Jävla, jävla skitdator, tänker jag och förbannar att jag inte tittade på tangentbordet innan jag torgförde min nöd. Jag vet, jag svär mycket. Som min namne i "En annan del av Köping". Skön pajsare, förresten.
Men det var mobbning vi skulle prata. I måndags hämtade jag en kopp kaffe och sjönk ner i min insuttna kontorsstol i syfte att få inspirationen att flöda. Greppade musen som skulle styra mig rätt, men ingenting hände eller, rättare sagt, saker hände, men helt fel saker. Borde väl anat en gravad hund med tanke på att en smärre folksamling fylkades utanför min dörr. Eller folk och folk, missdådare och ligister ligger närmare sanningen.
"Va’ fan har ni gjort", väste jag och unge herr W skrattade så att han pinkade på sig och tvingades byta blöjor.
Jag greppade första bästa slyngel, unge herr Ö, och lät honom känna på mina Gällivaretakter som vida överstiger allehanda asiatiska kampsporter. Inga jävla ceremonier och fåniga rörelsescheman, bara pang pang på. Skrikande bad han om nåd och erkände att dom hade spegelvänt musfunktionen. Jag är ju ingen sadist, så det är klart jag släppte pojkfan. Jag till och med gav honom en lätt använd pappersnäsduk att torka tårarna med.
"Så ja, pappa Tobbe menade inte att göra dig ledsen, men ett fanstyg till och då blir det aj aj på riktigt".
Men så här i efterhand vet jag att det var unge herr W som var hjärnan bakom pojkstrecket. Därför ska jag nu berätta om hans resa till Stockholm i höstas. Han och ett par polare, jopp, unge herr Ö var med, skulle bila hem från storstan. Men som de bönder de är, så är det lite si och så med geografikunskaperna.
Således startade ponkarna den mödosamma hemfärden och lade mil efter mil bakom sig. I Linköping behövde de tanka, men vänta nu, ligger verkligen Linköping norr om Stockholm? Unge herr W rynkade pannan och ringde en bekant som de tidigare mött efter vägen och frågade om han möjligen var på väg söderut. Icke! Just då förstod de små slynglarna att de befann sig 20 mil söder om Stockholm.
Säg till när jag ska sluta skratta, säg bara till.
Så jobbar vi med nyheter