När livet behöver en ny kompassriktning

Som relativt nyutexaminerad präst hamnade Sven-Bertil Grahn i Malå 1993. Det lilla samhället kändes med ens som hemma och det arbete som låg framför honom gav utrymme för hans kreativa sidor.
- Jag kände direkt att här kommer jag att trivas jättebra. Ju fler jag lärde känna desto mer kunde jag se vad man kunde göra, speciellt för ungdomsarbetet i församlingen, säger han.
De första åren levde verkligen upp till Sven-Bertil Grahns förhoppningar. Förutom de ordinarie prästuppgifterna upptog ungdomsgruppen mycket av hans tid, till och med hans fritid.
- Ett tydligt minne är att kyrkoherden, när jag skulle åka på läger, sa "Då vet du att du gör det på din fritid".
"Prästen"
Men Sven-Bertil älskade sitt jobb, ungdomsgruppen på lördagskvällen följdes direkt av innebandy med ungdomarna och det blev inte många timmars sömn innan det var dags att stiga upp och slipa på söndagens predikan.
- De som känner mig väl har sagt att de såg tendenser redan 1994. Jag vet inte vad de såg men jag var kanske mer dämpad, inte samma person som tidigare.
Sven-Bertils engagemang och entusiasm för sitt jobb och traktens ungdomar gav honom uppskattning, inte bara från kyrkan, utan från hela samhället.
- I takt med att man blir uppskattad blir man mer efterfrågad och med smicker kommer man långt, säger han och skrattar.
- Jag hade otroligt svårt att säga nej, det har jag fortfarande.
Att vara en av två präster på en liten plats som Malå innebär att man är "prästen" dyget runt och i alla sammanhang.
- Mitt jobb var väldigt inflätat med mitt privatliv. Jag hade inte direkt någon riktigt nära kompis jag kunde umgås med utanför jobbet. Jag var ensamstående så det fanns inga begränsningar för hur mycket jag kunde jobba och så länge det är roligt är det inget problem.
Det ekorrhjul han fastnat i började, 1997, att snurra allt för fort. Sven-Bertil skaffade internet och så här i efterhand kan han se att det blev ett sätt att möta andra människor när han inte orkade eller hade tid med ett socialt liv.
Bekräftelse
- Jag märkte att folk tyckte om mig där på chattarna, det blev en slags bekräftelse. Jag insåg att det är ju det verkliga livet jag måste satsa på men just då orkade jag inte.
Med facit i hand kan Sven-Bertil se att han, redan då, föll in i depressionen.
- Ett tydligt tecken var att saker jag älskat att göra tidigare var jobbiga och en plåga. Jag kommer i håg en glad musikgudstjänst där jag skulle hålla andakt. Hela stämningen var positiv men jag satt i bänken och grät inombords.
Så här i backspegeln kan Sven-Bertil se att det till viss del handlade om en 30-årskris.Han längtade efter att träffa någon och att skaffa familj.
- Jag förstod inte varför jag inte kunde hitta någon. Skulle livet vara så här?!
I dag är Sven-Bertil Grahn gift och har två barn. Sin fru träffade han på en chatt under den period då han var sjuk. Sedan 2002 bor de i Piteå och Sven-Bertil är präst i Piteå stadsförsamling.
Time out
Vägen ut ur utmattningsdepressionen började med sjukskrivining, antidepressiv medicin och sedan ett års "time out" från jobbet i Malå.
Det året tillbringade han med att gå gospellinjen på Solviks folkhögskola, utanför Skellefteå.
Innan flytten till Piteå var han också arbetslös under ett år och fick då möjligheten att verkligen vila upp sig.
- Allt detta är viktiga pusselbitar men det viktigaste var nog ändå att Gud bar mig och lät mig läkas steg för steg.
Att vara ambitiös, stundtals överambitiös och att ställa höga krav på sig själv är egenskaper som banade väg för utmattningsdepressionen men Sven-Bertil Grahn ser inte egenskaperna enbart som negativa.
- Jag har alltid varit ambitiös, det är ett tydligt karaktärsdrag hos mig. Jag tror inte att jag är kallad till att vara en halvdan präst. Gud har ett syfte med mig och vill att jag ska göra mitt bästa. Men det är jag som ställer de kraven på mig själv, inte Gud.
Måste få ta tid
I våras var han nära att bli sjuk igen. Under hösten har han varit föräldraledig, en välbehövlig paus från arbetet.
- Familjen måste få ta tid, annars förvaltar jag inte den gåvan ordentligt.
Han har även gått i samtal hos terapeut.
- Det har varit jättebra, jag insåg då att jag måste tänka mer på mig själv vilket känns konstigt. Jag vill ju tänka på och hjälpa andra. Men jag har lärt mig att det finns en gräns och att jag måste se den.