Häromdagen när jag befann mig på Ica för att köpa en blodapelsin var jag med om en fantastisk upplevelse. I kön till kassan stod jag bakom en dam som hade en fullproppad vagn. Jag såg hur hon sneglade ursäktande på mig när jag ställt mig i kön, men tänkte inte så mycket mer på det. Efter en stund vände hon sig mot mig och sa:
”Men lilla vän, är det där allt du ska ha? Jag betalar den åt dig så du slipper vänta!”
Och innan jag hann säga emot hade hon tagit frukten från min hand och gett den till kassörskan, som blippade in den och gav den till mig igen. Då jag förstått vad som hade hänt, log jag så brett jag kunde och tackade damen, som log tillbaka, från hela mitt hjärta innan jag sprang vidare mot min cykel. Inte för att jag hade bråttom; jag blev bara så full av glädje och energi.
En annan godhjärtad kvinna jag mött var när jag behövde det som mest. Det var en förjävlig dag för ett par månader sedan och jag satt på en bänk i Djupviken och planerade inte att gå därifrån förrän någon saknade mig.
Jag var arg, ensam och ledsen. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Då jag tittade upp stod en kvinna där som frågade hur det var fatt. Jag brast ut i gråt och hon frågade om jag ville följa med och gå en sväng med hennes hund.
Självklart tackade jag ja och vi hade väldigt trevligt den där stunden. Hon fick mig att må så bra, på ett sätt jag inte kan förklara med ord, och när jag minst anade det.
Att det just var jag som fick träffa dessa änglar (för jag antar att man kan kalla dem för det) vet jag inte, men jag är oerhört tacksam att jag fick turen att göra det.
Sättet de har inspirerat mig på är svårt att förklara. Att främlingar, som inte visste vem jag var och som jag aldrig gjort något för, skulle betala för min apelsin och fråga hur det var fatt trodde jag aldrig skulle hända. Så simpla tankar, egentligen. Men de blir så mycket starkare av att någon faktiskt tar mod och gör det.
Tack. Jag lovar att föra vidare era goda handlingar. Kanske borde vi alla göra det.