Motordrivna fordon - den stora rädslan

Dag före röd dag innebär ledigt för mig. Hade missat att många faktiskt jobbar i dag. Istället för att jag och Siri har dagen helt oplanerad bestämde jag mig för att följa till förskolan.
Onsdag är utflyktsdag för småknopparna och jag frågar henne om jag också ska ha med en matsäck.
- Kaffe, b’lan! [Kaffe och banan] svarar hon.
Minns när mamma var med i skolan, stolthetskänslan och viljan att visa. Här är min vardag. Det här gör jag.
Så det gör vi i dag.
Lever i hennes värld för en stund.
Helst skulle jag vilja förvandla mig till en fluga som försiktigt surrar i hennes närhet en dag.

Siri fyller tre år i augusti. Hon sover fortfarande middag, både hemma och på förskolan. På helgerna blir det som det blir. Långsov på två timmar i dubbelsängen om hon vaknat tidigt eller bara tjugo minuter i bilen på väg hem från någon.
På förskolan sover hon i vagnen i ett skjul. För ett tag sedan vaknade hon storgråtande och rädd. För traktorn eller motorcykeln som körde förbi, sa hon.
Motorfordon är faktiskt det läskigaste hon vet.

För ett tag sedan gick hon gärna ut på morgonen och grävde i sanden medan jag gjorde mig färdig. Så körde sopbilen förbi en dag, det mullrade i backen av dess tyngd och jag såg henne komma uppför bron med panik i ögonen.
Sedan dess går hon inte längre ut själv på morgonen, trots att en ny sandlåda tronar på gården.
På Förskolans dag kom en brandbil till Siris förskola. I efterhand berättar hon glatt att den sa "tut tut" och att hon satt i frökens knä i bilen.
Då gick det bra, men längre bort på vår gata har det grävts, och det har inneburit vardagsdramatik.
Vi försöker förbereda henne på att det snart kommer en liten grävmaskin och gräver hemma hos oss. Att det är för att hon ska få nytt rum. Abstrakt och konstigt, men en sak vet hon: Grävmaskinen är liiiten.
Och jag kan bara ana hur många "Vaffö?!" vi ska hantera.

Respekt för fordon har jag med, men det är skillnad på rädsla och respekt. På ett sätt är det säkrare - och enklare - att hon är rädd för bilar, mopeder och annat med motor än att hon är helt obrydd.
Sedan ilar det till i mig. Så mycket oupplevt. Så många känslor okända. Så många fler rädslor att bekanta sig med.

På tal om fordon. Senaste barnprylen i blåsväder är gåstolarna.
Sex av elva testade blir underkända. Tydligen är de förbjudna i Kanada och i USA har säkerhetskraven på dem ökat. Motoriskt sett ska det vara bättre för barnen att inte ha gåstol.
Vi hade verkligen inte Siri i gåstol för att hon skulle lära sig att gå snabbare. Eller utvecklas motoriskt.
Ska sanningen fram tyckte jag att det var skönt att hon tog det lugnt med vändningar, krypningar och gående. Hon klarade sig därmed från de värsta ramlingarna och ner-rullningarna. Nej, gåstolen handlade om lugn och ro för en föräldraledig mamma.
En mamma som uppskattade att dricka en kopp kaffe med en tidning nära till hands medan hennes barn kunde svischa omkring själv för en stund. Att låta ett gnälligt, frustrerat barn få känna frihetens vindar i en kvart.
Att barn plus gåstol plus nedförgående trappa är en risk-kombination förstår väl vem som helst. Och att sladden till den varma kaffepannan blir inom räckhåll måste man ju liksom också ta med i beräkningen.