"Mina pärlor till vänner, de är äkta rakt igenom"
Jag har vandrat i barndomskvarteren, förflyttats långt bakåt i tiden. Många som jag trodde avsomnade minnen väcktes till liv och den dammiga bilden fick en ny lyster.
Till min förvåning mindes jag så mycket och det gjorde mig både glad och förundrad. Trots att jag bara var två år när vi flyttade till platsen och sju år när vi flyttade därifrån, så fanns så många levande minnen.
Det var med min "bästis" från barndomens första år, som jag för en tid sedan gick runt i barndomens kvarter och pratade minnen. Vi blev som barn på nytt!
Vi upptäckte att alla stenar, klippor, vägar och avstånd hade krympt. Vi är två vänner, som just fyllda sju år lovade att aldrig glömma varandra.
Det har vi inte heller gjort. Trots långt avstånd, många omvägar och händelser i livet, så har vi hållit kontakten. Hon blev kvar i sin hembygd medan jag flyttade långt upp i landet.
Ödet hade en rolig överraskning åt oss i beredskap. Vi hittade båda våra blivande män på samma ort i norr. Livet har konstiga vägar. Vänskapen är för oss en dyrbar gåva som vi är tacksamma för och värnar om.
Det finns mycket i livet som är gratis, som en gåva till oss. Då jag i dag satt i den varma solen tänkte jag på, att det är en gåva att få njuta i lugn och ro, fri att röra mig utan hinder, höra fågelsången genom mina väl använda öron, som ibland verkar igenstängda och att förvisso med glasögonens hjälp, se allt vackert omkring.
Tänk att få vakna till en ny dag, att komma ur sängen och känna livsglädjen spira inombords. Vi planerar och blir planerna sedan förverkligade, så är det en fantastisk gåva.
Den största gåvan just nu är i alla fall en söt tjej med stora blå ögon. Hon heter Emelie.
Ni har nog hört mig prata om henne förr. Hon är mitt första barnbarn och hon har en stor plats i mitt hjärta.
Jag har haft förmånen att få följa henne under en hel månad nu. Vi lämnade allt därhemma för att få bo nära henne under hennes första tid.
Hon är en gåva, en glädje och hela vårt fokus. Nu förstår jag alla lyriska mor- och farföräldrar! Vilken underbar känsla!
Jo, detta med lyrisk - jag tycker också om att uttrycka mig i lyriska ordalag.
Det är många som skriver lyrik men inte lika många som läser. Den uppfattningen är min egen erfarenhet.
Dikter uppfattas ibland som något svårt att förstå. Det kan jag själv tycka i vissa fall. Kanske är det djupet som avskräcker och ger bottenlösa frågetecken...
Det finns många sorters dikter och de gamla kända poeterna "lever" än i dag. Deras verk innehåller många "pärlor".
Pärlor kom jag på, är just dessa trogna vänner, som finns i alla lägen och som inte tröttnar. Jag har många pärlor, som jag symboliskt bär med mig nära mitt hjärta. Ovärderliga pärlor!
För en tid sedan hade jag på mig ett vackert halsband med en del pärlor som gnistrade. En vän kommenterade detta och var intresserad av äkthet och pris.
De var hur oäkta som helst och "hade en falsk lyster".
Mina pärlor till vänner, de är äkta rakt igenom. De behöver inte något äkthetsintyg för att bevisa sitt värde.
Så jobbar vi med nyheter