Hela sommaren har jag haft som projekt att bygga en låda för utedynor att ha uppe på vår balkong. Visst kan jag skjuta upp grejor, men detta blir någon form av rekordutskjutning. Jag drar mig och tänker och funderar - bara negativa tankar om hur jobbigt det kommer att bli, hur lång tid det kommer att ta och framför allt- att jag nog inte kan! Samma känsla innfinner sig när jag ska sy. När någon säger sy, så ser jag bara en vinröd symaskin framför mig med en tråd som krånglar och tussar ihop sig och känner hur pulsen stiger. Jag vill verkligen inte sy! Det har till och med gått så långt att jag inte ens syr gardiner eller ens syr upp ett par byxor. Nej, nu har jag bestämt att det inte är någon prestige i detta, utan skickar det till min kära mor och hon lämnar det fixat och klart veckan efter!
Men jag har klurat på detta här och varför jag känner så här. Jag är inte särskilt bekväm av mig, har rätt mycket energi för praktiska grejor, så det är inte det. Men när jag tänker tillbaks på varför, hamnar jag plötsligt tillbaks på Pitholmsskolan ...
i slöjdsalarna. Minst 20 personer som satt där och försökte att skapa. En fröken på alla oss och bilden jag får är massa uppräckta händer fulla kramp där man slutligen liksom fick hjälpa till med andra handen för att orka hålla upp den i en halvtimme till. Så kom fröken äntligen med sina synariga händer och försökte hjälpa till. Så sydde man två minuter och sen en trådtjorv senare, stort som ett mindre fågelbo, och man var än en gång sist på "att-få-hjälp-listan". Upp med handen och kramp igen.
I träsjöjdsalen har jag lite bättre minnen. Inte för att det var kul på något sätt, men det luktade fina farfars verkstad och massa härligt trä, så det grusade bilden rejält av kramphanden. Men med ens är det positiva som bortblåst och jag ser mig själv sittande och sandpappra på någon brädbit till någon ful jäkla hylla, efter en mall som funnits i läroplanen i säkert femton år. För så fort man nöjd sprang hem med något fint man till slut fått till, så fanns därhemma en exakt likadan hylla, gjord av storasyster för fyra år sedan.
Allt i slöjden var på millimetern, allt skulle putsas och putsas tills man till slut nös ut halva träalstret och även här var det VM i handuppräckning- under längst tid. En lärare, på tjugo elever! Bäddat för att få folk och hata att både sy och snickra.
Plötsligt så fattar jag var allt mitt negativa kring att bygga och sy kommer ifrån! Skolan så klart! Klart som tusan att många heller inte tycker om att sjunga, när musiklektionerna var uppbyggda på det sätt de var! Det borde ju rent tekniskt varit ett av mina bästa ämnen, eftersom jag senare läste musik på Framnäs, och sen stått på scen, underhållit och framfört musik på ett eller annat sätt sen dess. Men icke. För vem tusan minns något om kompositörer och olika musikaliska eror sen 300 år tillbaks i tiden? Det enda jag ville var ju att spela elgitarr, sjunga i mick och vara lite kreativ. Men icke- majjen hade hett temperament, jag minns att jag skrev en egen låt och borde redan då varit rätt vass på sång, men det försvann bland teoriprov och sammanbrott, för att inte alla satt still och var knäpptysta - på en musiklektion!
I veckan mötte jag en tjej på anläggningen som säger att hon hatar att träna och svettas. Jag gör ingen studie på varför. Jag frågar inte heller. Men min egen teori finns där helt utan studier bakom. Kanske var hon inte med i TV-pucken, kanske var hon inte den duktiga skidåkare som fick berätta en halv lektion om sin senaste tävling uppe i Kiruna som hon vann, ivrigt påhejad av en impad majje som med ens gav henne MVG i idrott. Men kanske är hon en aerobic-drottning av rang utan att ens själv veta om det? Kanske har hon grymma förutsättningar för att cykla fort eller kanske har hon längst därinne ett riktigt jävlar-anamma, långt ifrån skidtävlingar och TV-puckar. Vad vet jag? Men kanske är det just därför hon hatar att träna och svettas. För att hon TROR det och att idrotten i skolan gjorde henne till en träningslooser för att hon inte var duktig i handboll?
Visst, jag har säkert fördomar. Skulle jag nu, tjugo år senare gå in i skolan och se hur saker och pedagogik har förändrats med tiden, skulle jag säkert ha fel. Hoppas jag i alla fall. Slutligen hoppas jag att man inte bygger hemkunskapen på hur duktig man var på att stryka dukar. För det är väl ändå inte så viktigt i sammanhanget och kommer aldrig att bygga en hemmakock!
Namn: Åse Nordlund
Bor/Familj: Med min kära sambo Anders, en 6-årig fin Vilda och lilla Svante 2,5 år, i en vit villa på Svartudden.
Gör: Arbetar som hälsovägledare, grupptränings och instruktörsansvarig och instruktör på friskvårdsanläggningen mitt i stan.
Just nu: Är det fullt ös på anläggningen och på klasserna, precis som det ska vara i september! Kul som bara den! Dessutom vankas det bröllop i kväll!
Veckans bästa: När en av mina deltagare tyckte att jag sjöng bra, antagligen hade jag nynnat med i micken, och tyckte absolut att jag skulle släppa en skiva! Det var sött sagt av en fin människa!
Tips på bra träning under september: Variera! Träna inne och ute, hårt och lugnt, intervaller och distanspass blandat med styrka med både egen kropp och tunga skivstänger! DET blir grejer och du tröttnar inte lika fort!
Kontakta mig på: asenordlund@live.se