Med så mycket pondus en ettåring kan uppbringa
Lugn morgon hemma med välling framför brasan (Siri) och kaffe och tårar till slutet på hyrfilm (jag). Sedan förmiddagspromenad med sovande ettåring under vagnens regnskydd och blöt, lite småsur hund. Trillar in hos Siris farmor för en rykande kopp kulturkrogs-blandning. Av med regnställ, dyblöta handskar, mössa och kängor.
Lånar cykel och trampar iväg i regnet för att handla medan tjejerna stannar. På med regnställ. Lämnar maten hemma och cyklar för att hämta damerna. Av med regnkläderna, eftersom Siri just blir bjuden på lunch.
Ja och sedan ska vi ju hem så det är bara att dra på sig regnställ och fixa med vagnens regnskydd för att promma till lilla huset på Ankarskatavägen.
Myser till blåsande regnbyar och stänkljud mot plåttaket. Torkar byxor och jacka så nära kaminen jag vågar - tills det är dags för uteliv igen. På med regnkläder och iväg med barnvagnen till farmor och farfar som ska kvällssköta medan jag jobbar. Cyklar till jobbet, vrider ur mössa och handskar och påbörjar dagens mer stillsamma arbetspass.
Den kvällen sover jag ensam i huset. Sist jag gjorde det hade jag i alla fall pyret, som visade sig vara Siri, i magen. Men nu är det jag helt allena, me myself and I, i en säng stor som ett hav. Inte för att jag märker av ensamheten, det sover jag alldeles för hårt för.
Trots lite smågnäll (tand nummer fyra?) och mycket näranärabehov har det varit lätt att vara mamma i veckan. Hon gör det så enkelt för mig. Jag får komma hem till en virvelvindlande glad och currydoftande dotter som haft en toppendag med sin moster. Jag får ta en kvällsprommis med barn och hund då hösten är sådär alldeles alldeles höstpraktig.
Plötsligt fäster min lillsöting blicken på Hemi, så tittar hon upp på mig, det guldglittrar i hennes ögon, hon har förstått.
"Kiss’eh!", säger hon med så mycket pondus en ettåring kan uppbringa.
En till brasak som också har med lilla S att göra är en av läggningarna i veckan. Inte sovkampen, för det är något av en kamp att få donnan att sova eftermiddag. Hon är mitt mellan sova två gånger om dagen och sova en och på eftermiddagen bökas och stökas det, men sova behövs det. Och mamman vill helst äta saftiga minneolas (mellanting mellan apelsin och clementin) och läsa och yoga, inte bråka med sovtrött, men enligt henne själv ruskigt sovpigg dotter.
Nåväl, det är dags för en av alla kvällsläggningar. Hon har badat, druckit ur sin lilla vattenkanna (ny favvo i badet), ätit välling och vi har läst och spelat musik med familjen Poof. Hon vill ner ur knät, tok-kryper till spjälsängen. Stannar efter halva vägen och gör en snitsig vändning till sittande position med anklarna korsade. Sedan tok-kryper hon tillbaka till mig. Upp på blöjrumpan och så tillbaka till spjälan för att hämta älskade kaninfilten. Det ser ut som att hon kör idioten och jag tänker att det kommer att ta tid att få den här snurran att somna. Så lägger jag ner henne och går ut till datorn.
Hon småsurrar för sig själv och tio minuter senare är hon tyst. Mitt hjärta. Min skatt.
Min sovande skatt.
Så jobbar vi med nyheter