Det är en försiktig dam som PT träffar en solig förmiddag. Det är vi som tagit kontakten och hon har efter ett långt samtal på telefon gått med på att träffa oss.
– Jag är inte en modig person och jag är inte en person som vill bråka, vara besvärlig eller driva min sak på något vis, men trots det så måste väl ändå kommunen behandla alla medborgare likadant!
Det gula trähuset på Backen byggdes redan 1929 och 1976 flyttade Mariann Isaksson dit med sin man.
Nu bor hon ensam med hund och katt och det är hunden Brio, fem år, en korsning mellan pudel och yorkshire terrier som glatt möter oss i hallen.
Mariann Isaksson berättar att det var för ungefär fyra och ett halvt år sedan som hon första gången kontaktades av Patrik Wallgren, då avdelningschef på Samhällsbyggnad, som uppgav att kommunen ville köpa både hennes och grannens hus. Förutsättningen var dock att båda ville sälja, dessutom var det bråttom.
Men sedan gick tiden och Mariann uppskattar att hon under en period på tre och ett halvt år, vid ungefär vid fem-sex tillfällen fått olika bud från kommunen – de har velat köpa hennes tomt - sedan har de ändrat sig.
Mariann har haft kontakt med flera mäklare angående andra, mindre hus som hon kunnat tänka sig köpa istället – men när kommunen hela tiden ändrat sig har hon fått backa ur.
– Jag har aldrig varit emot att flytta, det här huset är alldeles för stort för mig.
Kallades inte
Under 2013 fick hon plötsligt veta, via en granne, att Jan Ställ, kommunens fastighetschef, kallat samman alla grannar utom henne och grannen intill henne, till ett möte. Där visade han planritningar där det tydligt framgick att hennes hus redan var inlöst. Något (enligt henne) också Patrik Wallgren uppgav för en granne.
Men huset var inte alls inlöst och hon fick en ursäkt per telefon.
– Jag har hela tiden också fått höra att mitt hus "inte är värt så mycket" eller kommentarer som att "Lilla vän, det måste du väl förstå att du kan inte få så bra betalt, det har kommunen inte råd med", säger Mariann som funderat mycket på varför hon blivit bemött så.
– Först tänkte jag att det är för att jag är äldre, men nu har jag kommit fram till att det är för att jag är kvinna, säger hon och berättar att båda hennes manliga grannar gjort snabba och "bra" affärer. Huset intill hennes löste kommunen in för 2,8 miljoner.
– Min granne ovanför fick 2000 kronor per kvadratmeter för sin tomt. Jag, som har dubbelt så stor tomt, skulle bara få 1000 kronor. Egentligen borde man anmäla kommunen för diskriminering.
När kommunen till sist gav ett bud på 1 350 000 kronor (inklusive inlösen) förra året skulle hon själv ansvara för att hitta en ny bostad inom tre månader (trots att kommunen innan lovat henne att hjälpa till med detta). Det enda som fanns ledigt när det gäller lägenheter var då två treor i Sjulsmark.
– Det kändes som en vräkning, säger Mariann som inte har någon koppling till byn.
Begränsat erbjudande
Hennes son har också varit i kontakt med kommunen och lyckades få fram ett pris på två miljoner, men det erbjudandet visade sig sedan gälla i bara tre dagar.
Under våren kom Nåiden Bygg och satte upp stängsel för sitt arbetsområde två och en halv meter in på hennes tomt, efter att hon protesterat står det nu på hennes tomtgräns.
Mariann berättar att det var som värst i början då grunden skulle gjutas och man bland annat körde med en stor paddavibrator som gjorde att hela huset skakade – traktorer och betongbilar. Hennes boda håller på att falla ihop och huset har fått skador.
Mariann är dock noga med att ingen skugga ska falla över Nåiden, som "bara gör sitt jobb". När det kom in vatten i hennes källare i samband med bygget, beställde byggbasen helt enkelt dit Nosab.
Nu har hon tre decimeter vatten i källaren, men nu har kommunen sagt att det är hennes sak att bevis att det har med bygget att göra.
– De kom hit tre gubbar, varav en av dem var en försäkringsansvarig som pratade oavbrutet i en timma om att mitt hus var i så dåligt skick. Då pratade han om mitt hem.
Kommunen har nu uppmanat henne att söka advokathjälp.
– Jag känner mig så överkörd, förnedrad och ledsen. Det är som David mot Goliat.
Vad händer nu?
– Kommunen har inget ansvar alls, själv tar jag bara en dag i taget.