Piteåbanan föregicks av många turer före avgång. Närmare 20 år av diskussioner och utredande. De första officiella kontakterna om en järnvägsförbindelse mellan Piteå och Älvsbyn togs 1902. Motiveringen då, för en lönsam person- och godstrafik, angavs vara den stora hospitalanläggningen vid Furunäset samt tillgången på vattenkraft i Pite älv, vilken skulle möjliggöra industriella satsningar.
Patronens förslag
När sträckningen diskuterades lade sig patron Carl Anton Hedqvist, Öjebyn, i debatten. Han föreslog att järnvägen skulle gå från Piteå till Storsund, i huvudsak följande Pite älv. Alternativt en sträckning från Piteå över Harrbäcken via Rosfors till Brännberg. Att Hedkvist ivrade för Rosfors berodde på hans stora markinnehav där, med omfattande jordbruksdrift.
Järnvägsstyrelsen ansåg inte att de föreslagna linjerna hade något företräde att erbjuda. I oktober 1903 kom också ett meddelande från generalstaben att Hedkvists förslag till linjedragning ur militär synvinkel var olämplig.
Landshövdingen stod på sig och försvarade Älvsbylinjen med stöd av kommunpolitikerna i såväl Piteå som Älvsbyn.
Som på räls
Regeringen sade i april 1907 ja men riksdagen satte dock tummen ned. Det föranledde en riksdagsmotion året därpå för att påskynda förverkligandet av banan, men det blev återigen nej.
Åtskilligt med uppvaktningar följde och 1911 lossnade det på allvar, då såväl första som andra kammaren sade ja till en regeringsproposition. Sedan gick det hela som på räls..
Av tillgängliga uträkningar framgår att Piteåbanan kostade 60 000 kronor per bankilometer, exklusive en kostnad på 235 000 kronor för bron i Sikfors, över Pite älv.
När riskdagsbeslutet nådde Piteå blev det allmän flaggning i staden.
Arbetet med banan påbörjades snabbt. I december 1914 kunde banan tas i bruk för provisorisk trafik. Den 1 oktober 1915 invigdes Piteåbanan av landshövdingen och förbands därmed med stambanan.
Under 1960-talet kom signaler om att stationer efter bansträckan skulle börja avbemannas. Beslut togs 1969 om att ersätta persontrafiken med landsvägsbussar. Endast en rälsbuss i vardera riktningen fick fortsätta. Den 27 mars 1972 klockan 14.26 avgick den sista personförande rälsbussen till Älvsbyn.