Den tidigare forwarden i Piteå hockey har lagt skridskorna på hyllan och i maj vann han extremeklassen i Starloppet. Redan då hade 22-åringen siktet inställt på Ironman i Kalmar och i lördags var det dags. Klockan sju på morgonen står han på startlinjen för att ta sig an det första delmomentet – cirka 3,9 kilometer simning.
– Det första som händer är att simglasögonen börjar läcka. Då fick jag stanna upp och fixa med det, sen fick jag en spark i ansiktet också. Det gick ändå mycket bättre än vad jag tänkt, säger Elias Lundberg.
Men strulet slutar inte där. När han ska hoppa på cykeln funkar varken kraftmätaren eller pulsklockan och det blir svårt att veta hur fort han kan cykla för att orka de 18 milen som mestadels betas av på Öland. Det blir att gå på känsla och Lundberg kan ta rygg på en medtävlare.
– Det flöt på bra och det var inte asvarmt på cykeln, det var under löpningen som det blev varmt.
Löpningen, totalt 4,22 mil, sträcker sig genom Kalmar stad och ut till ett bostadsområde och tillbaka. Det är en slinga på 15 kilometer som man springer nästan tre varv.
– Efter ungefär sex–åtta kilometer så kollapsar min mage för jag hade förmodligen fått i mig för mycket kolhydrater. Det slutade med att jag spydde sex gånger och fick gå på toa sju. Efter cyklingen ligger jag etta med ganska bra marginal, säkert tjugo minuter. Det visste jag ju inte då men på grund av magen åker jag ner till en femte plats.
När det var ungefär åtta kilometer kvar bestämmer sig Elias Lundberg för att helt sluta ta in energi eftersom allting bara kommer upp igen. Med cirka fem kilometer kvar till mål ropar en främling att han, trots toalettbesöken, tagit sig upp till en tredje plats.
– Med lite adrenalin lyckas jag öka tempot och springer in i mål på tiden 9 timmar och 30 minuter.
Hur kändes det att passera mållinjen?
– Det kändes typ skit, skrattar Elias Lundberg och fortsätter:
– Men det kändes skönt att det var slut. Efter det ville jag bara hem och sova.
På plats för att heja fanns vänner och familj, bland annat pappa Patrik Lundberg.
– Jag har gjort en minst lika bra insats med att springa runt för att försöka se honom, skrattar han och tillägger:
– Hela tävlingen var otroligt bra ordnad och man är imponerad över alla som ställer upp. Jag vet hur mycket tid Elias har lagt ner, han har dedikerat sitt liv åt det här och gjort den här resan helt själv. Det är svårt att ta in och det blir väldigt känslosamt när man ser hur han kämpar.
För Elias Lundberg betydde det mycket att ha sina supportrar på plats.
– Det var väldigt kul. Nu mådde jag ju väldigt dåligt på löpningen så jag var kanske inte riktigt lika glad då, men det gör mycket att bara få information om hur man ligger till. De var även ganska högljudda, säger han med ett skratt.
I dag, måndag, är han tillbaka på hemmaplan i Piteå och har börjat smälta helgens tävling. Än har han inte bestämt sig för vad nästa utmaning blir, men han vet att han kommer att fortsätta.
– Jag har bara hållit på ett år så det skulle vara kul att se vad man kan åstadkomma på tre år.
Han vill även rikta ett stort tack till de som stöttat honom under resans gång.
– Bland annat Marie Dissanayake, min lärare från tiden på Pitholmsskolan, Fredrik Lundgren, som introducerade mig till sporten, Janne på Munksunds simhall, Pite runners samt vänner och familj.