Lohses solodebut puttrar på

PIANOBALLADER/VISA. Micke Lohse är mest känd som organist i eminenta rockbandet Atomic Swing, men hans solodebut "This ain’t the end" har inte något gemensamt med den musiken. Lohse levererar vingliga druckna pianoballader arrangerade med klar dragning åt Kurt Weill. Han backas upp av ett gäng norska musiker, men det är aldrig någon tvekan om att det är Lohses pianospel som är den här skivans centrum. Det puttrar på och struttigt uppsluppna "Shoot me in the head" välter kanske inte borden, men skoj är det.

Efter halva skivan förskjuts intrycket något och när "Praise to the lord" drar igång ligger det nära till hands att dra en parallell till Johnny Cash. Något som även gör sig påmint i fler låtar.

Micke Lohses debut är på många sätt trivsam och överraskar i uttrycket, men jag kan inte hävda att den lämnar några bestående spår.

Lohses solodebut puttrar på

MICKE FROM SWEDENThis ain’t the end(National/Bonnier)PP