Livet som pensionär

Att vara pensionär är frihet och man får lön utan att göra något. En förskönad sanning ?
Nu är jag där, på vandring mot vägs ände. Min status är pensionär. Smaka på det ordet, känn efter hur det känns! En aning mossigt, grått och ibland irriterande. Pensionärer tar plats, är långsamma, otåliga och stoppar upp kön på Konsum.
De kostar en massa pengar, för de har lätt för att bli sjuka. De känner sig ofta bortglömda både av samhället och sin omgivning. Många pensionärer har dålig ekonomi och får vända både en och två gånger på sina slantar för att få det att gå ihop. Någon löneförhöjning till denna kategori av människor ligger inte i topp på listan över prioriteringar. Ändå är det just dessa människor som arbetat hårt i hela sitt liv och varit med och byggt upp dagens samhälle.

De yngre pensionärerna lever ofta ett rätt aktivt och ibland stressigt liv. De finns alltid till hands för sina barn och barnbarn. Den yngre generationen lutar sig gärna mot sina föräldrar och många förväntar sig fortsatt service. Själva arbetar de och gör karriär för att ha råd med den status, som "alla andra" har. Den nybyggda villan är topputrustad med den senaste inredningen, datorer och annan framträdande teknik, en modeinspirerad garderob och naturligtvis varsin bil. Det är ett måste när barnen ska skjutsas hit och dit.
Tankarna går till den tid när man själv var ung och nygift. Möblemanget var sparsamt och man sparade varje månad från lönen till något nytt att komplettera hemmet med. Mycket handlade om att längta tills man fick råd att köpa det. Ett eget hus stod högt på listan men det tog ett antal år innan den drömmen kunde förverkligas. Och då trädde allvaret in på arenan för då måste den redan strama ekonomin stramas upp ytterligare för att klara av lån och andra utgifter. Vi arbetade och kämpade för att få det att gå ihop. När barnen kom stannade vi kvinnor hemma i flera år oftast. Vi fick trolla för att få en lön att räcka till. Ändå minns jag den tiden som en lycklig tid. Vi nöjde oss med det lilla och familjen var det allra viktigaste. Många hade inga far- eller morföräldrar till hands. Barnen var med över allt helt naturligt. Visst drömde vi ibland om en helg utan barn ...
Jag säger inte att vare sig det ena eller andra levnadssättet är rätt eller fel. Det är bara en jämförelse. Tankarna går vidare till den brådska, den stress som i dag upplevs i många familjer. Tiden räcker aldrig till. Alla ska upp och iväg på morgonen, kommer hem med trötta barn från dagis och är själva väldigt trötta. Det ska lagas mat, förhöras läxor och skjutsas till alla de aktiviteter som barnen deltar i. Allt snurrar väldigt fort och det uppstår slitningar i förhållandet/äktenskapet. Många saknar lugnet i sin tillvaro. Varje ledig helg ska det hända något. Man glömmer bort att bara vara och hämta nya krafter - kanske bara hemma tillsammans med god mat och umgänge. Hemmet är ju tänkt att vara en fristad, en lugnets och harmonins smultronställe.
Till sist ... Många pensionärer i dag lever väldigt länge och är friska och klarar sig på egen hand. Det är en gåva! De som behöver hjälp får den på olika sätt. Jag har på nära håll sett och upplevt boende i service/sjukhem. Min beundran för personalen och dess oförtröttliga arbete är mycket stor. De gör ett enormt arbete i en tungrodd arbetssituation.

Trots all möda, så råder uppgivenhetens molnighet över de gamla, som förlorat mycket av sin initiativförmåga och vilja att leva. Det går inte att leva åt en gammal människa som är trött och mätt på livet. Man kan bara leva bredvid. Den uppgiften kan ibland vara nog så svår.
Det vi yngre tycker är berikande och ser glädje i, blir till ett tvång för den äldre som helst vill slippa. Man tror att man gör en tjänst i välvilja men i verkligheten så gör man det för sin egen skull - för att må bättre, för att ha försökt i alla fall.
Jag ska allvarligt fundera över hur jag vill ha det när jag blir äldre pensionär, så mina barn vet vad som gäller. Jag vill inte lägga någon skuld eller börda på deras axlar eller att jag ska behöva känna eller säga, att "nu kommer barnen hit och tvingar mig till något jag inte vill och orkar." Låt mig bara få leva min dag i min egen värld. Glöm ändå inte bort mig.