Statistiken säger att jag kommer att bli olycklig. Det första omvälvande halvåret på läkarprogrammet är förbi, och i periferin minns jag de första veckorna på ett romantiserande och sanningslöst sätt.
Insparksveckorna var tämligen superba. Vi slussades med bussar till små omgärdade gårdar i Norrtälje, gjorde en mental återgång till fyraårsstadiet, älskade varenda människa och kramade ännu fler.
Skrattattackerna var lika frekventa som förkylningsvirusen var framgångsrika – någonting som för övrigt blir rätt märkbart när en grupp på 180 personer senare samlas i föreläsningssalen för att invigas i studentlivet.
”Jag kommer att byta slide till en sifferkombination. Försök minnas så många siffror som möjligt,” instruerade föreläsaren och bytte välkomstbilden mot en lång rad siffror som jag gjorde mitt bästa för att, i sann minnesteknisk anda, associera till någonting.
”Genomsnittssvensken memorerar fyra av siffrorna,” avslöjade föreläsaren med en gnutta indikation om att studenterna framför honom nog mindes betydligt fler.
Det var i det ögonblicket som jag vred mig om, sneglade på en nyfunnen vän och viskade att ”jahaja, jag hann bara med en, för första siffran var en fyra, och jag kunde för allt i världen inte associera en fyra till någonting”.
Insparken var tre veckor lång och avslutades med en föreläsning där fokus låg på två livskurvor. Den ena motsvarade medelmänniskans upplevelse av lycka genom livet, och den andra presenterade läkarstudenters och läkares uppfattning om detsamma.
”Här är vi i dag,” föreläsaren pekade på en pik i diagrammet. ”Ni har precis fått veta att ni är antagna till läkarprogrammet. Så här lyckliga kommer ni aldrig att bli igen.” Diagrammet vittnade om hur halten av lycka skulle sjunka med imponerande hastighet, för att vända om först vid examen då en liten pik åter syntes, och lyckokurvan sakta kröp uppåt för att vid livets slutskede som bäst ha nått halvvägs upp till antagningsbeskedslyckan.
Jag gick från föreläsningen med vetskapen om att en rätt stor andel av min klass rent statistiskt sett skulle gå in i väggen, att varenda en av oss skulle bli olyckligare än övriga befolkningen, och att en betydande andel skulle begå självmord.
Om insparksavslutningen var till för att bidra till den minskning av antal studenter som varje år kompenseras med ett överintag får stå osagt. Överintaget visade sig dock vara taktiskt. Halvvägs in i oktober hade vår läkarstudentarmé förlorat några kamrater, och en bit in i november stod det klart att endast drygt 140 fortfarande åkte med på biokemitåget med slutstation terminstentamen.
Tentamensskrivningar är ganska lika gymnasieprov. Att förbereda sig inför en tentamen är däremot någonting helt annat och kan snarast beskrivas som en process där det första steget består av mental korvstoppning, det andra av spastisk nervositet och det tredje av en verklighetsfrånvänd ångest som hävdar att den förestående tentan är livets viktigaste ögonblick, helvetets klimax och domedagens slutprov på en och samma gång.
Jag behandlade ångesten med en övernattande småländsk kursare som, i ett insiktsfullt ögonblick, konstaterade att ”nu är jobbet gjort. Det enda vi ska göra nu är att skriva på ett papper”. Så det gjorde vi. I nästan sju timmar skrev vi på ett papper om olika enzymer med namn värdiga vilken konung som helst.
Om känslan inför en tenta är helvetets klimax, känns tiden efter en tenta snarare som en lyxresa med all inclusive och bisarrt fula solhattar. Plötsligt spelar det ingen roll om tentan gick till skyarna eller åt helvete – det faktum att den är avklarad måste firas i alla fall. Så jag firade genom att påbörja jakten på de månadsgamla tentadammråttor som tagit lägenheten i besittning. Till mitt försvar ska sägas att jag tänkte tanken på att följa med ut och fira i gammal hederlig pubanda, men kom fram till att en dammråttsfri filmkväll med en högt älskad vän definitivt stod högre i kurs.
Kanske är det också just det som är min största vinst under det gångna halvåret – oavsett tentaresultat har stockholmstiden bekräftat att annorlunda är okej. Hur jag vill roa mig, fira och leva är helt upp till mig.