Lika mycket värda? Eh!
Snarare är det så att 65-årsdagen inte kan lova en bekymmersfri tillvaro. Trots att jag jobbat i hela mitt liv är det ingen guldkant på de siffror som upplyser om vad jag ska leva av då. Jag tillhör dem som blev lurade på ATP-konfekten när pensionerna gjordes om. I själva verket borde jag jobba tills jag är 70 år för att få det jag tycker att jag förtjänat. Eller ännu hellre tills jag dör.
Jag är inte ensam i den här rätt obekväma sitsen och det är klart att jag i betydligt högre utsträckning borde ha bäddat med privata pensionsförsäkringar, men nu är det som det är.
Men det är inte på grund av grumlig avundsjuka som jag irriterar mig över förtida pensionslösningar som politiker och höga tjänstemän i det offentliga har tillskansat sig. Det finns någorlunda rimliga skäl till att politiker ska känna trygghet i sitt engagemang, men när nu dessa utslitna hjältar väljer att kliva av sina uppdrag tycks det ofta finnas ork att jobba med annat. Och helst vill de kunna tjäna hyfsat mycket innan pensionsdelen minskas. En del går så långt att de hittar på fiffiga metoder som att placera lönen i bolag och på så sätt få del av hela den förtida pensionen.
Men det här med förtida lösningar är nästan alltid förbehållet människor med någon form av chefsposition. Den senaste tiden har så väl länsstyrelsen som Boden kommun figurerat i media efter att frikostigt ha belönat vissa medarbetare som av olika skäl ansetts ha gjort sitt.
Det är egentligen en sympatisk åtgärd om det gällde alla anställda. Det gör det inte! De senaste åren har åtskilliga utslitna (ofta kvinnor) inom vård och omsorg tvingats ut i kylan utan att få rimlig kompensation. Deras lågavlönade slit är nämligen så mycket mindre värt än chefstjänstemannens avgångsvederlag.
Och det är här min irritation kommer in i bilden. Denna oblyga göra-skillnad-på-folk-mentalitet samtidigt som det i flosklernas värld heter att "vi är alla lika mycket värda". In my ass. Rättvisa och solidaritet är pinsamt urholkade begrepp och dessvärre spelar det nog i det sammanhanget ingen större roll om det står S eller M på rockslaget.
Det kan ju också stå "Go home!" som på Fredrick Federleys märke. Om Maud Olofsson iklätt sig rollen som Järnladyn så kunde man förledas tro att Federley tvingades bli hovnarr. Är han verkligen centerpartist? Och i så fall - varför det? Den märklige Federley är bland annat uttalad Israelkramare och antifacklig förkämpe. I sin iver att slå sönder arbetsmarknadens kollektivavtal har FF braskat på ordentligt och det senaste utspelet är att köpa den omtalade salladsbaren i Göteborg.
Nu tycks förvisso det antifackliga genomsyra fler i det moderna centerpartiet och gissningsvis måste en och annan medlem i det gamla folkrörelsepartiet undra vad det är som händer. Det känns onekligen märkligt att det i regeringen är moderaterna som står upp för gällande spelregler.
Så jobbar vi med nyheter