Läsvärd och bra biografi i tre band
MÅNS IVARSSONVill du ha din frihet får du ta den (biografi i tre band om Ulf Lundell)(Ordupplaget)ENY BOK
Ulf Lundells flöde och produktivitet är enormt, för att inte säga måttlöst. Det finns mycket som nog hade mått bra av att stanna i byrålådan, men å andra sidan finns det ett överflöd av det som är bra också.
Det har skrivits spaltmil om Ulf Lundell, inte minst under de vilda åren då droger och inte minst alkohol höll på att ta livet av honom. Lundell har haft en osviklig förmåga att hamna på löpet. En citatjägares dröm. Men trots alla skriverier har biografierna lyst med sin frånvaro (det lär finnas en från början av 80-talet), men nu ändrar journalisten Måns Ivarsson på den saken. I tre band tecknar Ivarsson i kronologisk ordning bilden av människan och artisten Ulf Lundell. Biografin har fått den passande titeln "Vill du ha din frihet får du ta den".
Första delen inleds med barndom och uppväxt. Att Ulf Lundell skulle bli en ikon i svenskt musik- och kulturliv är knappast givet. Snarare är det bilden av en poesiskrivande och arbetsskygg hippie med faiblesse för kvinnor och alkohol som tidigt mejslas fram.
Lundell var faktiskt 26 år innan han rätt obemärkt debuterade på skiva med "Vargmåne". Det var först några månader senare när debutboken "Jack" släpptes som hjulen började snurra ordentligt. Den kallades generationsroman och hysterin var grandios. Gotland blev ett givet resmål för unga människor med drömmar om frihet och party.
Ett sådant genombrott kan få den bästa att gå in i väggen, men Ulf Lundell tog sig samman och redan tredje skivan "Nådens år" räknar i alla fall jag som ett mästerverk och i romanen "Sömnen" visade han att nog var författare i alla fall.
Den riktigt stora och breda publiken vann han slutligen med nationalsången "Öppna landskap" några år senare. Plötsligt var han folkkär.
Att Måns Ivarsson alltid gillat Lundell är väl känt, men han har också kritiserat sin husgud och i biografin håller han lagom distans. Han väjer inte för de jobbiga åren och han sågar när det är motiverat. Nu är Ulf Lundells alkoholbekymmer under 80-talet knappast någon hemlighet. Det gick så långt att det hette "göra en Lundell" när man gjorde bort sig och det är nog troligt att mannen, myten, legenden hade varit död vid det här laget om han inte lyckats bli nykter. (Fast nu läser jag att Lundell lärt sig dricka vin och börjat om).
Här skildras också bråken och skandalerna, kvinnorna och familjen. Ulf Lundell har alltid varit personlig och många gånger oerhört privat. Det är inte fel att påstå att hans konstnärsskap är lika med hans liv.
Det är en läsvärd och bra biografi. Ivarsson skriver initierat och kommenterar allt som är utgivet. Den kronologiska ordningen blir också en tidsaxel över ett Sverige i förvandling och om än Ulf Lundell inte är intellektuell i dess "rätta" bemärkelse eller ens politisk korrekt så har han ofta en förmåga att vara en termometer i etablissemangets röv. Och han odlar sin frihet och sitt utanförskap med närmast pedantisk noggrannhet.
Det är också kul läsning och då inte bara för frälsta Lundellfans. Dessutom kittlar läsningen lusten att lyssna på skivorna och jag har grävt fram en del gamla vinyler. Listan med fina låtar blir lång och jag konstaterar att "Bente" från debuten är en av de starkaste och vackraste sånger som gjorts.
Så jobbar vi med nyheter