Jag minns inte längre hur jag fick boken ”Sarahs nyckel” av den fransk-brittiska författaren Tatiana de Rosnay i min hand. Men jag minns hur berörd jag blev av den.
En undersökande journalist får i uppdrag att skriva ett reportage om Vél d’Hiv-razzian 1942. Närmare 13 000 judar arresterades i razzian, över 4 000 av dem var barn.
De flesta fördes till stadion Vélodrome d’Hiver i Paris, där de hölls fångna under omänskliga omständigheter för att sedan sändas vidare, mot döden.
Det var inte enbart den tyska ockupationsmakten som var ansvarig, även den franska polisen deltog i denna razzia.
Förra helgen såg jag filmen, med Kristin Scott Thomas i huvudrollen. Även om boken inte var något mästerverk, så var den en bladvändare och innehöll en historia väl värd att läsa.
Så är inte fallet med filmen. Alldeles för svepande penseldrag, alldeles för svart eller vit och karaktärer som det är svårt att känna för. I andra händer hade det kunnat vara en riktigt bra film.
En annan bok som jag gissar kommer att bli film är ”Livet efter dig” av brittiska författaren Jojo Moyes. Passande nog har pocketvarianten ett citat av Marian Keyes på framsidan. För att läsa ”Livet efter dig” känns lite som när jag stiftade bekantskap med ”Vattenmelonen”.
Om man korsar Keyes tidiga författarskap med filmen ”En oväntad vänskap” så har du känslan i ”Livet efter dig”.
Här är det mötet mellan Lou Clark och Will Traynor som står i fokus. Lou bor hemma och försörjer sina föräldrar med sin kafélön och som när kaféet läggs ner tar tjänsten som sällskapsdam hos en totalförlamad man – Will – tidigare en atletisk a-personlighet vars liv nu är begränsat till ett litet annex i föräldrahemmet.
Och ja, det är lite som en varm romantisk komedi. Som en brasa och en kopp te. Som choklad på lösvikt. Den är fin och mysig, en boken som är trevlig att krypa upp i läsfåtöljen med om kvällarna.
Inte mer än så, men det duger gott nog.