Uppriktigt? Vill ni verkligen veta uppriktigt? Ok. Här kommer ett inlägg från mig, i egenskap av musiker och således kulturutövare. Inte som kulturchef, om än jag innehar det ämbetet några veckor till. Så, blanda inte ihop korten om nån väljer att gå i svaromål. Denna text är alltså från mitt fria kulturabetarhjärta.
Jag undrar ibland i mitt stilla sinne vad det är som gör att allt är så svårt och tungt och missmodigt för många av kulturutövarna när det gäller själva kulturutövandet här i Piteå? Så allvarsamt, så krävande, så fyllt av olust och bryderier, ja, nästan dystopiskt. Så oemottagliga inför förändring, inför nytt. Så jävla besvärligt, kort sagt. Vad är det som gör att så många så gärna fokuserar på eventuella problem innan problemen ens har uppstått? I flera uttalade konsekvensanalyser från kulturföreningarna kring scenfrågan på Kaleido finns nästan inget annat än kommande problem uppspaltade. Inga möjligheter nämns, ingen framtidstro, ingen glädje. Bara bekymmer och strul. En slags håglöshet kan jag uppleva det som. Vad som förvånar mig mest är att denna avoga inställning är så tydligt uttalad redan nu. Nu, när oanade möjligheter ligger rakt under näsan på samtliga att ta för sig av. Det finner jag märkligt. Men visst ja. Dåtid. Ja, suck, Dåtiden. Med en tom blank blick riktad bortåt minnenas allé verkar många erinra sig med stor ömhet Dåtiden. Tiden då allt var bra. På den tiden, ni vet, ni minns väl? Jaaaa! Vi minns!! Det minns vi med stor lust. Då, förr, då det var bra. Då allt var utan problem. Jaaaa! Vi minns! Men vänta lite nu. Får jag fråga: Varför var det alltid bättre förr? Och vad var egentligen bättre då? Och när inföll detta då, detta förr? Då det var bättre? Jag undrar bara.
Nej! Kom igen! Var är lidelsen, glöden, patos och passionen inför det nya? Fundera gärna ett tag på varför det verkar saknas, ni som känner så. Er olust är som en smittsam farsot. Någon säger allt är skit och många nickar instämmande, blickarna i golvet och gruppen ser plötsligt dystra ut. Ja, jösses. Förresten - här kommer en sak till, från en kulturarbetare till en annan: Det är inte ett jävla dugg synd om någon kulturaktör i Piteå. Många beter sig som bortskämda barnungar som har fått möjlighet att önska sig något och som därefter (nu) blivit erbjudna en fin present av farbror onkel, som faktiskt råkar sitta på stålarna och som uppenbarligen tidigare haft otroligt svårt att hosta upp några pengar i sådana här sammanhang överhuvudtaget. Nu bjuds det er. Och, då detta äntligen sker, ja, då duuuuger inte presenten. Färgen är inte som den gamla leksaken vi hade var. Och lukten är annorlunda, formen likaså. Buhubuhubuhu. Den är inte som förr. Inget är som förr ju. Buhu. Jag vill ha min gamla leksak! Herregud. Väx upp, bejaka lusten.
Skapa debatt. Ifrågasätt. Köp inte grisen i säcken. Naturligtvis och självklart! Men gör också något stimulerande, visa lite kreativ anda. Det behövs verkligen nu. Var på hugget! Bejaka (detta vackra ord). Om inte, ja, lägg då hellre ner. Ingen är betjänt av sura gamla (eller unga, för den delen) kulturarbetare som tycker synd om sig själva och föraktar andra och som menar att allt är åt helvete och så är det minsann hela tiden. (Utom förr.) Sluta påstå att ingen ser och hör er. Och, om offerkoftan är för trång så finns nu - offerallen. Beställ en hel drös. Kommunen kanske kan ta notan för de också. Notera än en gång att det är musikern, kulturutövaren Peter som skriver detta. Inte kulturchefen. Han hade aldrig formulerat sig på ovanstående vis.