POP/ROCK. Joachim Rogalski vill nog mycket. Inte minst vill han uttrycka något slags djup i lyriken, men tyvärr lyckas han mer sällan med den saken. Istället irriterar de återkommande platta och banala nödrimmen. Nej, han spelar inte i samma division som den förmodade förebilden Jocke Berg i Kent. Ett annat irritationsmoment är Rogalskis konstlade röst. En nonchalans som enbart känns ansträngd. Således är jag inte imponerad av Rogalski och bandet Ström. Förvisso består låtmaterialet av rätt hyfsade melodier med en och annan effektiv refräng och i det stora hela framförs det utan anmärkningar. Men samtidigt är det så förutsägbart att man knappast behöver GPS för att veta vart det bär. Rogalskis ambitioner är säkert vällovliga och det är möjligt att det här passar en lagom utslätad publik, men mitt tips är att han får fortsätta vara stor i hemtrakterna av Södertälje.
