Lägerresa vände konfirmationskris till succé

Hösten 2006. Församlingspedagogen Peter Werner och prästerna Viktor Fredriksson och Maria Berg sitter i krismöte på Piteå stadsförsamlings expedition på Kyrkcenter i Piteå.
Sista åren har antalet konfirmander i församlingen blivit allt färre - årets konfirmation med läger till Jäckvik lockade totalt bara 18 ungdomar, varav åtta från den egna församlingen. Riktigt, riktigt dåliga siffror.
På direkt uppdrag av kyrkoherde Stieg Berggren ska gruppen försöka komma fram till en lösning på hur fler ungdomar ska vilja konfirmera sig igen - uppmaningen är "satsa".
Det är Maria Berg som kläcker idén om att istället sätta ihop en veckas lång konfirmationsresa till Göteborg. Där finns en annan vegetation, klipporna, det salta havet och så det riktiga lockbetet - Liseberg.
På det första informationsmötet med föräldrar kommer 55 ungdomar. Till sist blir det hela 69 ungdomar som följer med på konfirmationslägret till Västkusten - succén är ett faktum.

Söndagen den åttonde juni 2008. Nattåget på väg ner mot Göteborg dundrar fram genom skogarna och ombord finns 62 unga konfirmander från Piteå. För många är det första gången de reser utan sina föräldrar, många har heller aldrig varit i Göteborg, en del knappt utanför Norrbotten.
15-åriga Maria Wikman har dock varit i Göteborg tidigare, på fotbollsturneringen Gothia Cup. Hon gillar att resa och drömmen är att bli flygvärdinna.
- Jag tycker om att åka tåg och flyg, att vara på väg någonstans till någonting som ska hända ...
Hur stor del har Göteborgs-resan i att du konfirmerar dig?
- En stor del, mer än halva tror jag. Jag skulle aldrig ha åkt Storstrand i två veckor för att konfirmera mig.
Varför konfirmerar du dig då?
- För att få åka till Göteborg, men också för att lära känna nytt folk. Snart börjar man ju på Strömbacka, men jag känner mest bara dom i min klass, och vi har gått i samma klass sedan i sexårs.

I ledarvagnen sitter Peter Werner, Viktor Fredriksson och Sara Andersson, församlingens informatör, och dricker kaffe och äter bullar. Sara kallar sig skämtsamt för lägrets "mamma". Peter Werner fungerar som lägerchef och är
ytterst ansvarig om någonting händer.
Trion menar att de är ett ett samspelt, taggat team som under en hel vecka, utan oro, tagit på sig huvudansvaret för alla dessa ungdomar. Med på resan finns också ytterligare ett gäng konfirmander med ledare (totalt 14 personer) från Öjebyn. Allt som allt handlar det om ett 90-tal personer som ska transporteras från Piteå ner till Göteborg och tillbaka igen.
- Många säger ju: "Herregud! Att ni vågar åka iväg med så många ungdomar!" Men i fjol gick det hur bra som helst, säger Sara Andersson, som inte tvekade en sekund när hon blev tillfrågad om att följa med även i år.
Peter Werner och Viktor Fredriksson menar att det är en fördel att de har hunnit träffa ungdomarna en hel del innan Göteborgsresan. Konfirmationen startade med ett upptaktsläger i Fagervik redan i september förra året, sedan har man träffats ungefär en gång i månaden i tre smågrupper och konfirmanderna har även gått på en gudstjänst i månaden.
När blir det lugnt i kväll?
- Ja, konduktören säger ju att det ska vara tyst klockan elva så det kör vi förstås stenhårt på. Vi ställer oss i gången och håller koll - då är det förstås några av ungdomarna som tittar ut lite då och då för att se om vi står kvar och det gör vi, säger Peter Werner.

Från en av killarnas kupé intill hör glada skratt, tjut och dunkar.
Ett gäng grabbar kommer inspringande:
- Usch, det var någon som fes!
- Ha, ha! Ja, att någon fiser är väl det värsta som kan hända i en killkupé, menar Peter Werner.
Skateboardkillen Martin Hanssen sticker in sitt mörka huvud i ledarkupén:
- Jag gillar inte den här köttbullebaguetten det är rödbetor i den, är det någon som vill ha?
I en annan av kupéerna är det fullt med både tjejer och killar som "hänger":
- Det är nu det roligare har börjat! utbrister Ida Östlund.
Olivia Widegren och Kim Granberg ligger tätt tillsammans i en av slafarna.
- Vi kände inte varandra innan och går på olika skolor, men vi träffades första gången på lägret på Fagervik och för tre månader sedan så blev vi ihop, berättar Olivia.
Nu åker de på läger tillsammans igen, nu till Göteborg, och är sällan mer än en meter ifrån varandra:
- Det är klart att vi ska fortsätta att träffas i sommar, absolut! säger Kim.
Elin Stenvall konstaterar att hon hamnat i en kupé med tjejer som hon både känner och inte känner.
- Det känns bra, man kanske får ändra uppfattning om folk.

Klockan börjar närma sig halv tolv, det har börjat skymma, men det är fortfarande bara skog, skog, skog utanför fönstret. Det sövande dunkandet har dock inte en så sövande effekt på ungdomarna som ledarna hoppas, men vid halv tolv är det relativt tyst.
Hela natten vakar dock tre nattvakter över ungdomarna - så är det alla nätter på lägret.

Många av ungdomarna är slitna morgonen därpå i restaurangvagnen.
Några av tjejerna berättar fnittrande om en man, som endast iförd kalsonger och t-shirt kom in till deras kupé mitt i natten och skällde ut dem för att de levde om så mycket att han inte kunde sova.
- Man såg typ igenom allt (skratt) Jag försökte ändå vara trevlig och sa att vi skulle försöka vara tystare, men han var verkligen jättearg, säger Maria Wikman.
Plötsligt hörs ett meddelande i högtalaren - det har uppstått ett fel på en växel i Alingsås och tåget är plötsligt strandsatt i Herrljunga, cirka åtta mil från Göteborg. Alla får gå ut på perrongen med sin packning. Peter Werner lyckats dirigera om de två bussarna som egentligen skulle ha hämtat gänget vid Göteborgs central - nu sker hämtningen i Herrljuga istället. Därifrån ska gänget transporteras till basen: Stenungsö och Stenungsögården, vid havet några mil norr om Göteborg.
Väntan i Herrljunga blir lång i stekande sol, längs en trottoar vid en Hemköp-butik sitter ungdomarna på sina väskor. Förvånansvärt få klagar. När äntligen bussarna kommer är det många som somnar till en stund till de skönt kylande fläktarna.
När den vackra Stenungsögården tornar upp vaknar dock de flesta - gården ligger högt på en höjd och nedanför syns vattnet och klipporna. En färja passerar förbi och hela platsen andas Västkusten.
- Ni har varit jätteduktiga! Det är inte lätt att bli stående vid vägen som vi blev i dag, men ni var tålmodiga och ni klarade det, berömmer Peter Werner.

Det framgår snabbt att ramar och regler är tydliga på Stenungsögården - det är viktigt att passa tider, vårda sitt språk och behandla andra väl. Den som exempelvis ertappas med att dricka alkohol får åka hem nästa dag på föräldrarnas bekostnad, och får också en räkning hemskickad för lägrets kostnad (7 000 kronor) som föräldrarna får betala.
Den som röker eller snusar utan föräldrarnas tillåtelse får stå ut med att ledarna ringer hem och informerar dem.
Någon tjuvrökning märks dock inte av, inte heller några svordomar. Det är mycket skratt och stämningen i gruppen på ytan är bra. Kvällens första samling i kapellet blir därför ett uppvaknande för många:
- Kvällens aftonbön kommer att bli mycket personlig, jag ska prata om någonting som berört mig djupt, inleder Peter Werner.
När han börjar berättar om sin skolgång som mobbad pojke blir det väldigt tyst inne i salen.
- Jag ser även att det förekommer mobbning här, sluta med det! Respektera varandra istället! Jag vet att ni innerst inne tycker om varandra. Jag är 46 år gammal i dag, men vågar fortfarande inte gå först på en trottoar om någon jag känner går bakom mig.
Efter att alla sjungit "Du vet väl om att du är värdefull" tillsammans så sitter musikern Peter Tikkanen kvar och spelar en stund på pianot, de som vill kan diskret smyga ut eller sitta kvar och lyssna.
Tonerna är vackra och berör. Det blir ett tiotal ungdomar som väljer att stanna kvar och fler tillkommer - vid elva tiden klingar tonerna från pianot ut och det är dags att gå och sova. Någon sitter och gråter, en del går fram och ger Peter en kram, andra håller bara om varandra. Till sist är det dags att säga "god natt"
Linn Backeström är en av dem som berörs djupt:
- Det var väldigt starkt gjort av Peter, en av tjejerna satt och grät efteråt, jag känner henne inte, men gick fram och gav henne en kram och jag tror att hon blev glad - från och med nu ska jag tänka mer på hur jag är mot andra människor.
Hon berättar att hon lärt känna en mängd nya vänner på lägret, vänner som hon säkert inte skulle ha träffat annars, målet är att fortsätta att hålla kontakten hemma i Piteå.

Efter aftonbönen är det som att någonting har hänt, Peter Werner och Viktor Fredriksson menar att de har sett det förr efter några dagars lägerverksamhet, plötsligt vågar ungdomarna slappna av och öppna upp, nya konstellationer bildas, man måste inte längre sitta bredvid bästa kompisen när man ska äta, inte hela tiden umgås med dem man alltid umgås med hemma.
Trots att det nästan blåser storm så väljer många att gå ner och bada i havet.
- Jag är ju inte så inne på det här med gud och så, men jag känner att jag blivit mer social här, det är så kul att träffa nya människor. En del kände man ju sen tidigare, andra kände man lite grann sådär, men har lärt känna bättre, säger Martin Hanssen som åker skateboard och spelar basket på fritiden.
Varför konfirmerar du dig?
- Mamma är kristen och visst har hon väl frågat: "Ska du inte konfirmera dig". Men det är ingen som har tvingat mig, jag ville själv... för att träffa nya människor och så för att få åka hit förstås, till Göteborg.
Vad tar du med dig?
- Jag har lärt känna personer bättre och så så tar jag väl med mig en del kunskap också. Sedan tycker jag ledarna är bra, dom har ett bra sätt och pratar lagom mycket om gud
För Elin Werner, dotter till Peter Werner, är detta med att åka på läger ingenting nytt:
- Jag har varit med på olika läger ända sedan jag var liten. Nu kändes det som att jag ville uppleva det själv, men jag har fått bestämma själv, det har inte varit någon press hemifrån, det har bara känts kul.

Efter att ha pratat med flera av konfirmanderna tornar en ganska klar bild fram: Många är här just för att de vill göra en resa, lära känna nya människor och resa själv för första gången. Man är ute efter en upplevelse av något slag.
Föräldrarnas åsikter har spelat liten roll, för de allra flesta är inte heller presenter viktigt.

På lägret pratas mest om etik, moral och värderingar. Det är viktigt att ta ställning och våga säga vad man står för - gud finns med hela tiden, men inte så direkt och någon "tro" tvingas inte på någon.
Tror du på gud?
- Nej, något tror jag på, men inte på "gud" på det sättet, nej, säger Maria Wikman.
- Jag vet inte... jag kan inte säga att jag inte tror, men inte heller att jag tror, säger Elin Werner.
Kompisarna Alva Edfast och Elin Lindammar utbrister unisont "Nej" när de får frågan om de tror.
- Något tror jag på, men inte på gud ...jag vet faktiskt inte, säger Elin.
Pratas det för mycket om gud här?
- Nej, det tycker jag inte - det pratas mest om att "Gud är den som vi vill att han ska vara".
Konfirmationen var tidigare en invigningsrit som symboliserade ungdomens inträde i vuxenvärlden.
Efter konfirmationen var det dags att börja arbeta. I dag är situationen en annan, efter konfirmationen väntar ett år till på högstadiet, sedan är det dags att börja välja till gymnasiet.
Är man vuxen som 15-åring i dag?
- Nej, jag är en "fri ungdom" (skratt). Nej, det är man väl kanske när man är 18 år och myndig, eller när man är 20 ungefär? säger Martin Hansen.
- Nja, jag är nog lite mittemellan sådär, när man är 30 är man kanske vuxen, menar Maria Wikberg.
- Nej, jag är inte vuxen, jag tycker om att vara ett barn och det vill jag fortsätta att vara ett bra tag till, säger Elin Werner.
Danskillen Mattias Johansson berättar att han lärt känna en helt del nya vänner på lägret, tror på gud gör han dock inte och konfirmationen har heller inte ändrat på den saken.
När är man vuxen då?
- Oj, jag vet inte! Kanske när man börjar plugga på högskola och flyttar till en egen lägenhet.

Att Liseberg är det stora målet för många med resan står helt klart. För prästen Viktor Fredriksson är det helt i sin ordning:
- Jag brukar säga att målet med hela konfirmandtiden är att ungdomarna ska lära känna sig själva, andra och Gud mer. Alla tre delarna är lika viktiga och lika prioriterade. Resan är en del av konfirmandtiden, säger Viktor.
Han menar att det viktiga inte är att ungdomarna "tror" utan känner sig hemma i kyrkan, att de vågar och vill komma tillbaka längre fram i livet, kanske för att gifta sig, eller om en kris skulle uppstå.

Det är examenskväll i Göteborg och de glada tjuten från karusellerna, folkvimlet och trängseln blir en skarp kontrast till den lugna tillvaron på gården.
Ungdomarna drar iväg för att åka Balder, Flumride och andra fartfyllda åkattraktioner. Klockan halv sju är det dock samling för inräkning och i vanlig ordning delas matsäcken ut i strukturerad ordning. Även när ungdomarna kommer tillbaka till gården igen sent på kvällen serveras kvällsmat, och så blir det aftonbön.
Konfirmationsresan till Göteborg kostar Piteå stadsförsamling runt 60 0 000 kronor, för ungdomarna är det dock helt gratis. Man kan vara med hela veckan, uppleva en mängd saker och äta sig mätt utan ett öre på fickan.
Sex timmar på Liseberg går fort. I bussen på väg tillbaka pratas det redan om "nästa tripp" till nöjesfältet som ska ske dagen efter, då bli det även tid för shopping i Nordstan.

I dag konfirmerar sig cirka 44 procent av 15-åringarna i Norrbotten - det kan jämföras med cirka 80 procent av 15-åringarna för 35 år sedan.
Den nya trenden ute i landet är att nischa konfirmationen: Det handlar om fotbollskonfirmation, hockeykonfirmation, rallycrosskonfirmation och teaterkonfirmation.
Problemet för Svenska kyrkan är just att fånga in ungdomarna som redan har så mycket andra aktiviteter på sin fritid, därför har man börjat samarbeta man med exempelvis idrottsklubbarna.
Peter Werner och Viktor Fredriksson tror dock att konceptet "Göteborg" med duktiga musiker på plats under lägerveckan kommer att hålla ett tag till, men en förnyelse måste säkert göras om några år.
- Det som är roligt med att inte nischa konfirmationen är just att det blir så många olika ungdomar från olika bakgrunder som möts, som inte skulle ha träffats annars, det blir en väldigt dynamik i gruppen, menar Viktor.

På midsommardagen i Piteå stads kyrka konfirmeras alla de ungdomar som lärt känna varandra i Göteborg - de är så många så de måste delas upp i två grupper.
Några traditionella kåpor används inte längre, något "förhör" blir det inte heller. Istället sjunger ungdomarna två låtar - varav en blir en raplåt. Ett bildspel visas också från lägerveckan i Göteborg. Stämningen är glad och uppsluppen.
Efteråt blir det tid för kramar och lite tårar.
- Jag kommer ju att träffa de flesta igen eftersom vi spelar fotboll ihop, men det kommer aldrig att blir samma sak, menar Maria Wikman i vit/blå rutig klänning och med famnen full av presenter.
Konfirmationen är slut, men de som vill kan träffas på ett återsamlingsläger redan till hösten.