Piteå fick sina stadsprivilegierår 1621. Vid den tidpunkten bodde inte fler än ett 40-tal personer i stadskärnan, runt Öjebyns kyrka.
1652 drabbades staden av en omfattande brand, men återuppbyggdes. Fjorton år senare, i juli, slog den röde hanen till igen, och det rejält. Det var då diskussionen tog fart om en flytt till Häggholmen, framförallt för att där var ett bättre hamnläge.
Men det var inte självklart att Häggholmen skulle bli den nya platsen för staden. Skellefteåborna hade nämligen samlat en stor aktion för att få Piteå förflyttat till Kåge. Bland annat anfördes att städerna Piteå och Luleå låg för nära varandra.
Det kom dessutom ett kungligt beslut den 12 november 1666, där Piteåborna anbefalldes att flytta till Kåge, och en ny stad skulle där uppföras under namnet Hedvigstad, uppkallad efter änkedrottning Hedvig Eleonora.
Då ingrep Piteå sockens kyrkoherde Olaus Stephani Graan. Efter att ha fått invånarnas förtroende att utverka en ändring av det kungliga beslutet reste Graan till Stockholm. Han lyckades efter en skickligt förd talan få de beslutande att vika sig och medge att Piteå skulle förbli kvar inom socknen, men uppbyggd på en bättre belägen plats. Därmed föll projektet Hedvigstad.
Kyrkoherde Graan var en i Piteå omdiskuterad person. Det berättas att han var både högdragen och snål, att han tog bra betalt för vigslar, att han misskötte den kyrkliga jordbruksmarken på Degeränget, att han plockat ut en hel del kyrkliga föremål ur kyrkan utan församlingens vetskap och att hans predikningar var både obegripliga och inte uppbyggliga samt att han inte besökte sjuka och gav dem nattvarden.
Kyrkoherden gjorde dock, inför all kritiken, avbön och lovade bot och bättring. Enligt vad som berättats lär han ganska snart i sina predikningar börjat kritisera misshagliga myndigheter och personer.
Församlingsborna gjorde dessutom vid ett par tillfällen försök att bli av med sin kyrkoherde.
Tydligen hade Graan också sina förtjänster, som när han med sin vältalighet agerade för Piteås sak hos kungen.
Ganska snart efter beslutet uppdrogs åt landshövdingen och borgerskap att bestämma plats för den nya staden. Då inköpte Häggholmen, där centrala Piteå nu är placerat, av bonden Anders Andersson Bryggman i Pitholm för 25 daler kopparmynt. Som ett kuriosum kan nämnas at byamännen i Pitholm långt senare försökte återfå äganderätten till Häggholmen, dock utan att vinna gehör.
Det gick till en början trögt med inflyttning till den nya staden. Det var först efter att kyrkan uppförts 1686 som befolkningstalet på allvar började öka. En kyrka om vilken Karl XI, vid ett besök några år senare, i sin almanacka skrev ”Sädan redh Hans Majestet til Pita Stadh och besåg dhen samt kiörkan, som uthaf trä, och strax tillbakas igen”.
Det var i en avhandling 1731 om Piteåbon som Petrus Stecksenius Graan skrev: ”Piteborna är djärva och starka män som dödar björnar och annat med bara händerna. De är ett vilt och trotsigt släkte, ättlingar till den grekiska gudasagans giganter”.
Kanske något att tänka på med anledningen av debatten var Piteå en gång skulle ligga.
Av tillgänglig statistik framgår att Piteå stad år 1800 inte hade fler invånaren än 831. Vid en tidpunkt då Norrbotten hade 75 583 invånare.
I början av 1900-talet hade staden cirka 2 500 invånare.
Under 1950-talet började diskussionerna i Piteå stad, Piteå, Hortlax och Norrfjärdens landskommuner om att bilda en storkommun. Det skulle dröja till 1963 innan frågan belystes på allvar. Då konstaterades att de tre landskommunerna var inne på en utredning om sammanläggning bestående av bara dessa tre, då staden inte var beredd att tillstyrka en sammanslagning. Så småningom, efter många överläggningar, enades de fyra om att vid årsskiftet 1966/67 slå ihop sina påsar varefter staden Piteå förvandlades till Piteå kommun.
Rent historiskt kan nämnas att ur den väldiga Piteå socken utbröts Arvidsjaur och Arjeplog år 1640 till egna socknar, 1781 var det Älvsbyns tur. Så sent som 1916 respektive 1918 bildade Norrfjärden och Hortlax egna kommuner.