Det var i samband med att staden efter branden flyttade från Öjebyn till den av vatten omflutna Häggholmen som det byggdes en bro över mot Norrmalm. Den enda förbindelsen med fastlandet. Bron byggdes om vid flera tillfällen.
Från 1797 beskrivs bron över Stadssundet, som vattendraget då kallades: ”Den norra bron av 167 alnars längd, som staden underhåller, är 11 alnar bred, till 109 alnar av sten upphöjd på bägge ändar men mittpå av trä till 58 alnar”.
Troligen murades bron om, med en valvbåge, i slutet av 1800-talet, ett utseende den hade vid rivningen.
Det fanns en tid i Piteås historia då Häggsundet, eller Kyrksundet som det också kallades, hade sådan bredd och sådant djup att större transportbåtar kunde löpa in efter nuvarande Sundsgatan, som då också kantades av sjöbodar.
Genom landhöjningen krympte med tiden vattenleden. Igenslamningen påbörjades genom den minskade trafiken på vattnet samtidigt som växtligheten efter stränderna tilltog.
I början av 1870-talet tyckte Piteborna att kanalen alltmer tagit formen av ett stinkande dike och blivit en ”pesthärd” . Kanalen upplevdes som i hög grad ohälsosam. Många passade nämligen på, trots förbud, att under dygnets mörka timmar tippa avskräde, både vått och torrt, i kanalen.
Genom uppgrundningen minskade med tiden kanalens bredd. Det uppstod sanka partier som bitvis fylldes igen med barlast som hämtades från södra kajen i Piteå och med sten från kyrkans västra bogårdsmur.
1878 gjordes en större rensning och 1885 revs åter en del av kyrkogårdsmuren. Kanalen smalnades av ytterligare till knappt fem meters bredd, och stensattes. Efter ytterligare ett antal år väcktes frågan om kanalens definitiva igenfyllning, vilket faktiskt en tid blev en stridsfråga bland kommunalpolitikerna.
1926 offrades, i hygienens och den allmänna trevnadens namn, kanalen som började, om man ser österut, vid nuvarande Strömsundskanalen. Ungefär där nuvarande bron går över till stadshuset. Den fortsatte sedan mot kyrkan, där den utvidgade sig till en del som kallades Olovsundet, för att slutligen runda av vid nuvarande busstationen för att fortsätta ned mot i södra stadsfjärden, ungefär vid Coop Forums varuhus.
Efter kanalen fanns ett antal broar. Den första och den största, Kyrkbron eller som den tidigare även benämndes Stadsbron.
Getbron var en gångbro där Prästgårdsgatan möter Västergatan.
Kungsbron, där Storgatan möter Västergatan, fick sitt namn av kung Carl XV. När han som kronprins vid 1850-talets slut besökte Piteå stod han på denna bro för att beskåda en fingerad säljakt.
Med tiden ordnades även en körbar förbindelseled, Lillbron, som fick ge sitt namn åt Lillbrogatan. Kanalen försågs också med en körbar bro i korsningen Uddmansgatan–Sundsgatan samt vid Aronsgatan.
Vid sundet intill nuvarande restaurang Pentryt, där Piteås elverk sedan placerades i början av 1900-talet och på den plats där Stadsberget nu är beläget, fanns vid 1800-talets mitt en mineralkälla, kallad Oskarsbrunn. Där enligt kommunalt beslut stadens fattiga fick rätt att begagna sig av källans vatten ”till sin hälsas förbättring”.
Från Prästgårdsgatan gick en brygga ut till brunnen.