Konsten att äta en hamburgare i bilen
Vi åkte iväg och stod nu framför en menytavla.
-Men vad ska vi ha?
Gubben hade redan hittat sin specialare.
-En "stor, stark" ska jag ha, sa han och verkade upprymd och beställde leende maten.
-Jag tar en hamburgare med bacon, sa jag till den talande plåtlådan.
-Kör fram till luckan, sa spökrösten och vi körde fram till ett fönster som visade sig vara rätt lucka.
-Så snabba dom är, tyckte jag.
Vi fick våra hambisar men gubben såg ut som om han väntade på något mer.
-Kör nö!
-Men öle då?
-Sluta nö, no förstå dö väl at hä är hamburgarn som heter "stor, stark"!
-Va! He var då ett lurendrejeri, morrade han.
-Är du säker?
-Kör!
Vi parkerade på en romantisk plats på volvoparkeringen och tittade på en avloppsbrunn som kamouflerats till svan. Två påsar pommes frites, två karonger hamburgare och två stora muggar coca-cola.
-Vöre et man hajna då, i ha et stor käft att i kan bit över häjna, men för dä jär e väl inga problem kan i förstå.
Jag noterade attacken och nu fick han tillbaka den iskalla coca-colan som jag uppoffrande hållit åt honom. Coca-colan dena gav mä underredskatarr, avslöjade han senare.
-Du ha ju et behövt ställ muggen mela bena, sa jag och flinade illmarigt.
-Häjn hä gå et, han såg desperat ut och greps troligtvis av ett petit mal. Si dö vo hä oall fram bårte hajna? Fort hit vä na servettom. Si dö så mötje gojs hä jär oppa gröntåore å salrgurka å ostn å sås´n.
Burgaren kom dit den skulle, efter en tids skicklig hand- och munföring med inbyggd balanskonst och kletiga händer.
-Vi kan väl äta häjna nån mer gång, så jag. Det vet ju gott och mättande.
-Baka arschole oppa madam Andersson att vi sko hit na mäjr!
Väl hemma utspann sig följande:
-Är hä så dags nö? Sa jag när han styrde stegen mot kylskåpet. Ett är dö väl hungri redan?
-Hångri, nää! I tänk bara ta mä en korvbit i lugn och råo.
Så jobbar vi med nyheter