Raija Ziden miste sin son Kevin 2018. På suicidpreventiva dagen föreläste hon om hur hon tar sig igenom sorgen och hur viktigt det är att orka lyssna på den som drabbats av suicid.
Raija Ziden har mist två av sina barn, ett i plötslig spädbarnsdöd och ett genom suicid.
– När min dotter dog fick jag allt stöd man kan tänka sig. Det var ett litet barn som dött, det var fruktansvärt och det var en armé av människor runt omkring som ställde upp. När min son dog var det något helt annat. Det var dessutom suicid. Jag fick inget stöd alls, säger Raija Ziden och berättar om tiden som följde – om efterlivet.
Raija stängde in sig, drog sig undan från omgivningen och vägrade gå ut.
– Jag orkade inte möta människor, vem visste, skulle jag behöva berätta, tänk om jag skulle börja gråta och göra så det blev dålig stämning. Folk kan hantera om man blir arg, alla förstår och förlåter. Det är mycket värre för människor om man är ledsen. De vet inte vad de ska göra, säger Raija och börjar prata om vikten av att det finns människor som orkar lyssna.
– Du behöver inte säga något själv, det räcker med att lyssna och blir det tyst så är det inte farligt.
Hon uppmanar människor vars vänner och bekanta drabbats av suicid att höra av sig.
Hanna Fors inledde föreläsningen med sång.
– Våga finnas där, håll i, håll ut och håll om.
Raija berättar om vännen som dagen efter sonens död körde 75 mil för att lämna över en stor gryta med färdiglagad mat.
Efter er tid letade Raija reda på en psykolog som hon pratade med och som sade att hon förstod. Men det funkade inte för Raija som behövde prata med likasinnade. Hon kom i kontakt med en stödgrupp på Facebook. Men kontakten med andra som upplevt liknande trauma blev till slut för svår.
Suicidpreventiva dagen uppmärksammades genom ljuständning på Byxtorget och om vilken hjälp som finns att få.
– Jag stod inte ut med all den vetskap jag fick.
Efter drygt ett år kände Raija att hon behövde göra något.
– Antingen skulle jag hoppa från balkongen eller ta tag i saken.
Raija Ziden lyfter fram hur viktigt det är att orka lyssna till den som drabbats av suicid. "Man behöver prata, prata, prata."
Vändningen kom från oväntat håll.
– Jag lyssnade på en läkare som beskrev hur hjärnan består av kemi och dras till negativa saker och mitt autonoma nervsystem hade låst sig på det. Därför stängde jag av alla sociala medier och började ta in enbart positiva saker. Varje dag läste jag en tidning med bara positiva nyheter och efter en tid märkte jag hur mitt tänkande ändrades. Jag kunde se mitt barnbarns oförställda leende och uppleva förundran. Det kunde jag inte innan. Jag ser det som en gåva från Kevin.
Ulrika Mattsson, Kirsi Heiskanen och Linda Kvickström informerade om stödgruppen Spes som jobbar med suicidprevention och efterlevandestöd och som har en samtalsgrupp som träffas en gång i månaden.