Kärlekssorg utan riktigt lyft
MARILYN MANSONEat me, drink me(Interscope/Universal)PPP
Marilyn Manson 2007 vilar förvisso på en slags industrihårdrockig soffa, men kuddarna är av mjukare material. Överlag är låtarna ödesmättat stöpta med ett dystert filter och tempot ofta på mellanläge. Svenske Tim Sköld, som står som medkompositör och -producent, sätter emellanåt tryck med sitt gitarrspel och Mansons desperata sång i refrängerna gör att vi kan kalla det för hårdrock. Men faktiskt är låtarna, den dystra inramningen till trots, lika gärna besläktad med vanlig rock. Ibland med trådar som sträcker sig tillbaka till en Bowie på 70-talet.
Marilyn Manson har i otaliga intervjuer den senaste tiden fläkt ut sin ångest och hjärtesorg efter skilsmässan från den famösa dansösen Dita von Teese. En kärlekssorg som tömde honom på känslor och kraft och drev honom till självmordets rand. Allt enligt honom själv.
Svåra stunder brukar ju sägas vitalisera allehanda konstnärsskap och för en destruktiv provokatör som Marilyn Manson borde det onekligen vara rena dopningsmedlet. Själv kallar han nya "Eat me, drink me" för närmast livsavgörande, men problemet är att melankolin och tungsinnet bara emellanåt är attraktivt nog för att bli intressant. Det är, för att vara rakt på sak, brist på riktigt bra låtar.
Den häcklande samtidskritikern och demoniske djävulsflörtaren har förpassats till att sjunga bittra texter om krossad kärlek, förvisso målat med mörker och blod. Hans mest personliga och utlämnande skiva har det sagts, men det är inte riktigt därför jag tilltalats av Mansons dekadens. Vill jag gräva ner mig i hjärtesorg väljer jag hellre en annan typ av musik.
Jag säger inte att det är ointressant att en skräckrocksfigur som Manson har samma brustna hjärta som vem som helst, men när musiken långa stunder tenderar att fastna i ett jämntjockt dysterträsk och påfallande ofta saknar fräcka konturer så blir intrycket tämligen blekt.
Givetvis finns det undantag. Den återhållna dramatiken i "If i was your vampire", sorgen i "Just a car crash away" och framför allt starka "They said that hell’s not hot" är, hm, ljus i mörkret.
Om jag låter allmänt negativ så beror det på att jag hade hoppats på mycket mer och förutsättningarna fanns, men det här räcker bara halvvägs.
Så jobbar vi med nyheter