Den 21 november fyllde jag 18 år och åtta månader, och ”so far” så har mitt artonde år i livet varit mitt absolut bästa. Men också det mest krävande och ångestfyllda.
Lite som att varenda seger och hjärtevärmare har kommit med en motpol. ”Så kul ska vi inte ha”, säger livet, och så får man punka på cykeln.
Men till skillnad från mina tidigare år så känns det som att mina erfarenheter har varit överhängande bra.
Detta kan givetvis ha att göra med faktumet att jag under året upplevt min första förälskelse, fått ännu en luddig familjemedlem, rest rumpan av mig och sett fenomenala spelningar med band jag velat uppleva i liveformat sedan jag var typ en spermiecell.
Jag har ju för i helvette träffat trummisen i Iron Maiden. Bara det borde väl göra 2013 till ”the year of my life?” Men sen är det den där vedervärdiga ångesten – satans påfund.
Det är inte bara det att den är där mest hela tiden och osar upp som en svart ånga då det allra minst behövs, den låter liksom inte övriga färger i känslospektrat gå opåverkade någonsin.
Varenda resa har kantats utav fullkomligt vidrig resefeber.
Plötsligt blev jag flygrädd fast jag problemfritt färdats luftvägen sedan jag var fyra år gammal.
Allt det som man sedan barnsben sett som det ljuva med att fylla 18 – sista året på gymnasiet, körkort, krogrunda – är frihetselement som faktiskt vållar mer panik än lättnad.
Vad ska det bli av mig då? Fostrad i samhällets trygga hand sedan inskolning på dagis, nu med alla möjligheter i världen precis framför fötterna mina.
Varför har jag fortfarande bara övningskört tre gånger i mitt liv och varför är det så enformigt och ointressant att gå på krogen?
Så många gånger är jag oändligt tacksam över min övergång från tonåring till vuxen, och andra gömmer jag mig bokstavligen i garderoben, gungandes fram och tillbaka, tills en jycke kommer och letar rätt på mig med en blick som säger att det nog är jag som borde gå i koppel.
Liksom när man var pubertal och jävlig och allt man ville var att vara vuxen och barn på samma gång så kan man plötsligt bli helt skev i hjärnan och göra uppror mot allt som räknas till ens samtida ansvar.
Vad är det här för underlig konstruktion av livsuppfattning som gör att man aldrig kan vara nöjd?
Sedan man var liten skit har ju allt man önskat och drömt haft en koppling till åldrandet.
Man är för liten för allting tills man inte känner för att göra det längre, och så förstår man tillslut varför Peter Pan aldrig ville bli stor.