Hej Cajsa. Vi träffade dig i våras. Då berättade du om din uppväxt med alkoholiserade föräldrar och hur du valde att flytta till en annan familj i tonåren. Du höll också några fullsatta föreläsningar på Strömbackaskolan i ämnet. Vad fick du för reaktioner?
– Efter att jag hade pratat inför cirka 1 600 personer så var det rätt många som hade hört talas om föreläsningen. Det var många som skrev och frågade när jag skulle hålla nästa och många som hade lyssnat kom med otrolig respons. Allt ifrån okända som berättade om sina familjesituationer till nära vänner som berömde mig för min styrka och mitt mod. När jag var inne i denna process cirkulerade hemarbeten, prov och mycket annat runt omkring, så föreläsningen tror jag kom vid rätt tidpunkt. Reaktionerna var positiva från de flesta och jag är så fruktansvärt tacksam för alla fina ord jag fått i efterhand. På studenten fick jag ett Lion-stipendium (2 000 kronor, endast fem stycken på skolan tilldelas det) för mitt mod och engagemang i projektarbetet. På något sätt var det bara så jäkla skönt att få belöning för all tid och energi jag lade ner. Många tårar låg bakom allt.
Hur kändes det efteråt, när föreläsningarna var över och sommaren började?
– Jag växte som person väldigt mycket under den här tiden. Att ställa sig inför en fullsatt sal med ögonen endast på mig är det värsta och det bästa jag någonsin gjort. Hjärtat studsade i bröstet. Efter mina fyra föreläsningar lade jag det på hyllan ett tag. Jag ville skriva om det, ändra på saker och ting och göra det mer till en föreläsning än en föreställning. Jag var liksom inne i den här bubblan och den sprack då jag sprang ut på studentdagen. Efter det har jag inte börjat om att prata inför folk.
Vad känner du när du tänker tillbaka på det i dag?
– Jag känner en extrem lycka. Jag behövde få berätta om mitt liv, och jag är så jäkla glad att jag gjorde det. Jag är chockerad och imponerad av de som berättade om sina problem för mig. Jag vill vara någon som hjälper någon annan.
Det har gått mer än ett halvår sedan vi sågs, vad har hänt sedan dess?
– För fyra månader sedan flyttade jag och min bästa vän Julia Hansson till Göteborg. Där jobbar jag som förskollärare och spelar handboll med Ik Sport. Annars har det nog inte hänt så mycket, jag har fyllt 19 år och börjat samla på gråa hårstrån.
Tidigare berättade du att du bearbetade genom att skriva. Har du fortsatt sätta ord på dina känslor?
– Jag älskar att skriva. Jag har börjat skriva en självbiografi men det står still i huvudet. Det vore coolt att få ge ut en bok innan jag är 25. Annars så skriver jag dikter, rimmar och funderar över livet i vanlig ordning.
Hur tror du att du skulle reagera i dag om du mötte ett barn som du fick föraningar om att det for illa hemma? Hur skulle du själv ha velat bli bemött?
– Ibland får jag höra om hur barn far illa i deras hem. Min automatiska reaktion blir att magen knyter sig. Håret ställer sig på kroppen. Det gör ont i mig, vetskapen av att flera miljoner barn på jordklotet får ta del av saker de inte borde. Men så är livet. Alla måste kämpa, alla måste anmäla, alla måste engagera sig för att en förändring ska ske. Jag kan inte vara bitter hela livet över att Socialtjänsten gjorde fel. Eller att Sveriges lagar är värdelösa. Acceptera det som inte går att förändra. Jag vill att någon ska slita upp dörren när familjen minst anar det, för jag lovar att då får man se sådant man inte trodde existerade.
När vi sågs så sa du bland annat ”Jag var tvungen att välja bort mina egna föräldrar och det beslutet borde inget barn behöva ta. Jag vill berätta om min uppväxt, för att läka själv och för att dela med mig till andra”. Känns det som om föreläsningarna och din nakna berättelse blev ett steg i läkningsprocessen?
– Absolut. Jag behövde allt från start till slut. Allt ifrån att skriva ner mitt liv i ord till att ställa mig inför en väldigt stor folkmängd och berätta. Mina åsikter, mina tankar och mina känslor ville få bli hörda. Jag har tagit ett stort kliv framåt, även om jag sällan gråtit i onödan över det som varit. Men jag behövde det, och jag behövde responsen.
Hur skulle du sammanfatta ditt 2013?
– 2013 har varit ett fantastiskt år. Förutom att kontakten med mamma och pappa blivit så mycket bättre, att de verkligen finns i mitt liv, för mig, hos mig, till att jag fick åka på studentresa, gå på balen och springa ut i högklackade skor med hatten på. Ja, det var ett riktigt bra år!
Hur firade du jul och nyår?
– Jag åkte hem till Piteå och firade jul med min familj, hos plastmorfar i Pitsund. Alla juldagarna spenderades med släkt och vänner. Nyår firades uppe i Vouggatjålme med mina fina vänner. Vi bodde i stuga, körde skoter, bastade, åt gott och drack alkohol. Underbara dagar!
Vad var det bästa som hände förra året?
– Föreläsningarna, responsen, studenten och flytten.
Vad saknade du 2013 som du vill ha mer av 2014?
– Pengar, haha. Och pussar. Måste hitta mig någon nu när jag bor 130 mil ifrån pappa.
Vad har du för planer för året?
– Jobba och spela handboll. Just nu ser det ut som att jag stannar kvar i Göteborg över sommaren. Vore roligt att få jobba som personlig assistent till sommaren istället för på dagis. Vi får se. Nästa vinter vill jag åka till Thailand.
Vilken var årets tv-serie, bok eller film?
– Oj, vilken svår fråga. Tror jag sett ”Bridesmaids” hundra gånger och skrattar lika mycket varje gång så den får bli årets film för mig, haha.