Qristina Ribohn blev rikskänd som Farmen-Qristina, en högljudd person som fick stort genomslag i första säsongen av tv-serien. Hon är också omskriven för sitt långvariga heroinmissbruk och hamnade åter på löpsedlarna när hon förlorade sin 23-årige son i en olycka.
I dag bor Qristina Ribohn i Karlshamn med sin hund Loppan och jobbar som politiker och drogrådgivare på ett privat behandlingshem. Hon har också ett förflutet som sjöman och har medverkat i ett flertal tv-program efter Farmen.
Till Piteå kommer hon med cigaretterna i fickan och ett blänkande Non violence-smycke om halsen. Den numera klassiska revolvern med en knut på pipan betyder mycket för henne.
.
Qristina Ribohn ska berätta om sitt dubbelliv med man och barn. Färgade kontaktlinser och heroin genom en ven i halsen. Om att blunda, sätta fingret på kartan och låta pekfingertoppen bestämma platsen för vart man ska dö.
Främst vill Qristina Ribohn belysa frågan om vilka konsekvenser det kan få att leva sitt liv i ingenmansland, mellan de sociala koderna.
.
Qristina Ribohn har sina rötter i Tyskland och Ryssland och innan familjen kom till Sverige hade de flyttat runt på grund av hennes pappas arbete.
– Jag var inställd på att byta land och vänner en gång i halvåret och plötsligt skulle vi stanna på samma ställe. Jag skulle åka taxi till lekskolan, och vara på en plats som jag själv inte valt och som dessutom hade staket runt sig. Plötsligt skulle göra saker som jag inte ville, så jag började bitas och efter ett tag behövde jag inte komma tillbaka.
Redan då var det något som hände i huvudet, säger hon.
– När jag skulle börja skolan hade det redan satt sig, att det var något annorlunda med mig. Jag ville vara ute och busa, inte sitta stilla eller gå på kalas. I längden innebar det att jag inte fick vara med, jag blev fruktansvärt sårad men visade det såklart inte. Som försvar tyckte jag att de var dumma.
.
Qristina Ribohn berättar att hon skolkade mer och mer. Som 12-åring träffade hon ett äldre gäng. Hon blev en del i deras gemenskap och började röka brass.
– I utanförskapet söker man sig till något annat, där ingen frågar vem man är. På ett sätt är man osynlig, men ändå med. Man bygger upp en bild av sig själv som man tillslut tror på och identifierar sig med.
Qristina Ribohns resa fortsatte:
– Jag var uppkäftig och bråkig och blev placerad på flickhem. Ju mer jag protesterade, desto hårdare upplevde jag att samhället slog tillbaka. Det födde ett trots i mig. Redan som liten flicka upplevde jag att jag inte förstod de sociala koderna och att det någonstans blev grunden för mina val i livet, men det sambandet kunde jag inte se förrän långt senare.
.
Som 14-åring blev hon heroinist. I över tjugo år fortsatte missbruket.
Qristina Ribohn levde dubbelliv med man och barn, samtidigt som hon tillslut tog sina fixar i halsen. Kontaktlinser för att dölja hur hennes ögon egentligen såg ut.
– Vid ett tillfälle fick jag verklig ögonkontakt med mig själv i spegeln. När jag såg min blick kände jag "Jag orkar inte mer". Jag bestämde mig för att dö, men ville göra det prydligt. Jag tog fram en karta, blundade och tänkte att jag skulle dö på den ort som fingret hamnade på. Jag blandade en fix som skulle ha slagit ut en hel djurpark.
.
Efter tre dagar vaknade hon på sjukhus och en sköterska sa att det varit nära ögat.
– Det kändes som om jag begått mitt livs största misstag. Jag klarade inte ens av att knarka ihjäl mig. Jag skämdes oerhört, så jag stal en burk stesolid och mönstrade på en båt i åtta månader. Sedan dess har jag inte rört droger. Jag var borta från Sverige i åtta år och kom tillbaka till ett förändrat, hårdare land.
.
Qristina Ribohn säger att hon nu varit ren i tjugotre år, men att hon fortfarande befinner sig i ett ingenmansland, mellan de sociala koderna.
– Jag är lika vilsen nu och kan förstå att man ger upp. Själv har jag accepterat att jag alltid kommer att vara annorlunda. När någon frågar "Hur är läget?" tror jag fortfarande för en millisekund att personen frågar efter vilka varor jag har att sälja, det kopplar inte att man faktiskt undrar hur jag mår. Och många saker som det är meningen att man ska läsa mellan raderna, det har jag inte en susning om. Det som är glasklart i din värld, kan betyda något helt annat i min. Och det är alltid jag som är förlorare.
.
Hon berättar om en upplevelse på en praktikplats.
– Innan jag kom dit fick jag veta att ingen av de anställda skulle veta något om min bakgrund, men jag märkte direkt att det inte alls var så. Folk drog handväskorna till sig i fikarummet och det blev tyst kring bordet. De pratade om stickning och trädgård och huslån och för mig var det som om de pratade ett okänt språk. Jag hade inget att säga och jag blev om möjligt ännu skummare.
.
Qristina Ribohn beskriver en krock mellan känslorna av tacksamhet för att någon tar emot en och känslorna av att inte passa in, och att det smular sönder en tills man inte längre står ut.
– För mig kom droppen när samtalsämnet kring fikabordet handlade om pension. Här vaknade jag till och tyckte att jag hade något att tillföra så jag sa att som langare i över tjugo år har man inte direkt tjänat ihop så många ATP-poäng. Det landade inte bra. Då kände jag att det skulle gå åt helvete, så det var lika bra att straffa ut sig därifrån på en gång och det gjorde jag.
Qristina Ribohn stannar upp. Smycket kring hennes hals blänker till.
– Man får råd om att man ska vara öppen med sitt förflutna, att ingen dömer en – men alla dömer. Det är min erfarenhet.
.
I dag jobbar Qristina Ribohn på ett privat behandlingscenter.
– Jag tycker att problemen i samhället blir mer och mer allvarliga, så jag känner mig redo för att gå i pension om fyra år.
Vad är viktigast att åtgärda, enligt dig?
– Boende först. Har man det behöver man inte den sista fixen, tabletten eller glaset för att klara natten. Därför är ett lågtröskelboende en första trygghet. Sedan måste man räkna med att det går åt helvete i alla fall två, tre gånger. Och de som jobbar ska inte ta det personligt när de blir manipulerade. Jag har en bok där jag skriver ner alla varianter jag hör, man får inte låta det bli prestige, istället ritar jag ett sträck bakom varje variant, varje gång jag hör den. Jag har själv varit där och gjort samma sak.
.
En annan konsekvens av ett långt missbruk är ensamheten. Att de relationer som andra byggt upp under många år inte finns.
– När jag shoppar med mina väninnor och de pratar om sina barn och barnbarn och vi hela tiden hamnar på barnavdelningarna på affärerna så börjar jag numera tjata om min hund Loppan och tvingar med dem på hundaffären. I dag har jag valt min ensamhet, det är bäst för mig. Jag fixar inte nära relationer, men ickerelationerna och längtan efter att höra till kan lätt äta upp en. I dag har jag slagit rot för första gången och jag har ett riktigt hem, istället för att sova i en container.
.
Det finns ytterligare ett avgörande tillfälle när Qristina Ribohn mött sin blick i spegeln. När tiden stannat upp och något förändrats inuti.
– Jag fick verklig ögonkontakt med mig själv och såg sorgen och smärtan över vad jag gjort. Då började ett sorgearbete. Jag har inte kommit dit att jag älskar mig själv, för då måste man först veta vad kärlek är – men jag står ut och kan välja det som är bra för mig.
.
Hon konstaterar att det gjorde ont att hitta tillbaka.
– Jag har tappat bort tjugotvå år att mitt liv. Eftersom jag var för ful för att bli en vara, så sålde jag droger istället. Jag har förlåtit mig själv för att jag skickat människor till fruktansvärda öden. Men det var först när min son dog i en trafikolycka som jag vågade lyfta på locket till min egen sorg. Först då kändes det legitimt att bryta ihop. Tillslut träffade jag personen som jag tappade bort när jag började knarka, personen som inte visste om svidet i magen berodde på rädsla eller hunger. Man får sörja att man inte var trygg som barn, men man kan inte skylla ifrån sig. Det första glaset, den första pipan, den första tabletten är alltid ett val – och sorgearbetet måste man göra för sin egen skull.