Det är söndagkväll och jag har precis lagat middag. Mina indiska grannar (inte bara grannar dock, men bor man på 8:e våningen så känns det som att alla inom synhåll är dina grannar) firar Diwali och skjuter fyrverkerier så att det, bokstavligen, bara ryker om det.
Jag hade lovat mig själv att skriva lite på min bok, men det slutar med att jag startar första avsnittet av komediserien ”The Mindy Project”. Mindy, huvudrollen i serien, säger ”You have an idea of how your life is going to turn out.” och jag vet genast vad jag ska skriva om.
Jag har, sedan jag var liten, vetat exakt hur jag vill att mitt liv ska se ut.
Jag trodde jag visste hur det skulle vara på högstadiet och gymnasiet.
Jag visste i detalj hur min studentklänning skulle se ut. Likaså en glasklar bild om hur mitt liv i London skulle bli. Inget utav det jag just nämnde blev som som jag tänkt mig, men min klänning var fantastisk i alla fall.
Det blir aldrig riktigt som planerat.
Ibland är det tuffare än vad jag trodde det skulle vara (började nästan gråta på affären i dag för att osten var så dyr) och ibland betydligt enklare.
Jag trivs som fisken i vattnet, men ibland vill jag seriöst bara ge upp och åka hem.
Jag har inga konkreta och hjälpsamma tips i ett sånt här fall. Det gäller bara att väga ”pos” and ”cons”.
Vad skulle jag faktiskt göra om jag åkte hem? Ingenting. Större delen av mina vänner bor faktiskt här i London eller på annan ort och jag skulle fortfarande behöva skaffa en egen lägenhet och ett jobb och jag skulle fortfarande gråta på affären för att ost är så jävla dyrt.
Här i London? Här bor jag med mina bästa vänner i en lägenhet som ja, kanske kostar betydligt mer än en fyra i Sverige, men med en utsikt som får mig att tappa andan varje dag.
Jag har ett jobb som jag gillar skarpt och jag har tillgång till allt underbart London har att erbjuda. Det bra överväger alltid det dåliga, i alla lägen.