Tankarna om att börja studera smög sig på när Jenny Fahlman skulle fylla 33 år. Då hade hon precis fått sitt tredje barn och var föräldraledig från sitt jobb i växeln på Piteå taxi.
- Jag hade jobbat på samma ställe i åtta år och trivdes bra, men under föräldraledigheten började jag fundera på om jag skulle våga satsa på min dröm istället för att kanske ångra mig resten av livet, säger Jenny.
Vid köksbordet hemma på Djupviken dricker minstingen Johannes, som hunnit fylla fyra, upp det sista av mjölken. Bredvid honom tronar högar av böcker och en bärbar dator.
Och så har det varit de sista åren.
Sedan tidigare har Jenny varit engagerad inom kvinnojouren, och hennes ideella arbete där var också en del i beslutet att börja studera.
- Det kändes bra att hjälpa andra och jag kände mer och mer att jag ville jobba med människor. När mina båda systrar började plugga tyckte jag att det lät spännande och inspirerande. Så jag sökte socionomutbildningen i Skellefteå och kom in. Jag som inte pluggat sedan jag gick ut gymnasiet 1995!
Men den första tiden i skolan blev tuff.
- Jag började skolan i januari 2009. Då var Johannes ett år. Eftersom han fick RS-virus som liten var han känslig och fick alla förskolebaciller och infektioner. Jag ska inte sticka under stolen med att det var jobbigt. I början var jag borta mycket från skolan, missade en hel del och hade flera omtentor. Visst satte jag mig ner och grät ibland, men det var bara att komma igen.
"Skit i dammråttorna"
Under två år pendlade hon till Skellefteå, sedan följde en termins praktik i Piteå. Nu är hon inne på den sista av två terminer i Umeå.
- I början när Johannes var som mest sjuk var det svårt praktiskt, men jag funderade aldrig på studieuppehåll, jag var så inne i skolan att jag aldrig tänkte på det som ett alternativ. Men min man Johan har ställt upp fantastiskt på alla sätt, han har verkligen dragit ett tungt lass. Vi har pusslat och familj och vänner runt oss har också hjälpt oss, annars hade det aldrig gått. Men oavsett hur svårt det varit ibland har jag aldrig tvekat på att jag valde rätt. Jag har aldrig ångrat mig.
Studietiden har präglats av planering, prioritering och framförhållning.
Schemat som sitter på kylskåpet är rigoröst.
- Kalla det kontrollbehov, men det är ett måste för att vardagen ska fungera. Jag har hela tiden haft framförhållning för att inte hamna efter. Helt plötsligt är alla tre barnen - och jag själv - sjuka och då är det lätt att halka efter.
När vi träffas har familjen precis haft halsfluss.
Prioritera
- De här åren har verkligen handlat om att prioritera. Jag har lärt mig att skita i dammråttorna. Och airhockeybordet i vardagsrummet är alltid fullt med ren tvätt, vi har aldrig tid att vika den. Skit i tvätten, tycker jag. Jag är hellre med barnen.
Ytterligare en anledning till att Jenny sett till att vara färdig med skoluppgifterna i god tid innan studenten är att hon väldigt målmedvetet sökt arbete.
- Jag satsade verkligen på att ha jobb innan jag gick ut, säger Jenny, som redan har börjat på det jobb som tidigare varit en dröm.
Sedan i april pendlar Jenny till Boden, där hon arbetar som socialsekreterare vid kommunens ungdomsenhet. Skolan åker hon enbart till vid obligatoriska seminarier.
- Nu är det lätt att skönmåla studietiden, men jag vill verkligen förmedla att jag aldrig ångrat mig. Jag vet andra som drömmer om jobb där det krävs utbildning. Det är inte lätt att säga upp sig och plugga, men jag vill visa att ibland måste vi ta chansen, innan det är för sent. Vi ångrar bara det vi inte gjorde.