Ironi är ingen lätt sak
Aha, du tror att jag är ironisk nu och det är precis det jag försöker vara. Frågan är om alla (du?) hade fattat det om jag målat upp en bild av hur underbart jag tycker att det är med regn i januari och sedan låtsats som att det regnade? Knappast alla.
Ironi är en tämligen svår konstform, inte minst i skrift, eftersom ironikern då inte kan förstärka avsikten med miner och kroppsspråk. Jag ägnar mig då och då åt ironi i mina kolumner och använder ofta som förstärkning en slängig skrivstil för att förstärka avsikten, men det räcker inte alltid. Det har hänt förr att folk missförstått och igår hände samma sak. En bekant hade lite funderingar om förra veckans krönika då jag raljerade om klimathotet. Själv tyckte jag att mina ironiska slängar var närmast övertydliga, men, och det är en smula oroande, man kan ju undra hur många läsare som missat ironin så väl i fredags som vid andra tillfällen. Eller oroande och oroande, det är kanske att ta i, att inte förstå ironin är ju också ett sätt att förhålla sig till texten/budskapet.
Redan Sokrates använde ironi som en metod i filosofiska diskussioner. Man låtsas dela någons åsikt för att sedan avväpna den genom att visa på dess orimlighet. Ironi är med andra ord motsatsen till vad man egentligen tycker. Eller som Edwin Percy Whipple utrycker det; "Ironi är en förolämpning i form av en komplimang".
Ordet ironi kommer för övrigt från grekiskans eironeia (en som säger mindre än vad han menar) och eirein (att tala). En mer bitsk och nedvärderande form av ironi är sarkasm.
Det är väl ingen hemlighet att småbarn inte förstår ironi. Om du till exempel står framför en jättestor elefant och skämtsamt säger till barnet att "gud,vad liten den är", så är det troligt att barnet svarar "nää, pappa, den är jättestor. Det är ju en elefant".
Var det ett dåligt exempel? Tja!
Men det är absolut inte bara barn som inte förstår ironi. En koll på nätet ger inget heltäckande svar, men ska jag tro de uppgifter jag trots allt får fram så förstår max 30 procent av befolkningen ironi.
30 procent, det är mycket det! Ah, nu var jag ironisk. Jag menar givetvis att det är chockerande få och plötsligt blir jag orolig igen. Det betyder ju att om 100 personer läser min ironiska krönika (det är bara ibland den är det) så är det bara 30 stycken som fattar det. Ajajaj!
Trots att jag ironiserar själv så är jag ingen fena på att själv fatta ironi. Mina ironiska barn brukar himla med ögonen när jag på ett absurt påstående svarar med största allvar. Det krävs att jag ska vara "uppkopplad" för att kunna haka på. För hur det än är så tillhör jag inte den ironiska generationen, om än jag älskar Henrik Schyffert och grabbarna.
Man kan ju undra varför de yngre generationerna har sådan faiblesse för ironi. Möjligen har Ludwig Marcuse rätt när han hävdar att "Ironin är inget vapen, snarare den vanmäktiges tröst".
För övrigt har jag alltid undrat varför alla skidåkare, även de som misslyckas, skyndar sig att hålla upp sina skidor så att märket syns.
Det, om något, är väl en ironisk handling.
Så jobbar vi med nyheter