När kom Iron Maiden in i ditt liv?
–Maiden har alltid varit med i mitt liv eftersom min pappa har haft dem som favoritband för evigt. När jag först uppmärksammade dem på egen hand var jag väl … sju år. Jag tyckte Piece of Mind-omslaget var så häftigt och kunde sitta i timmar och försöka översätta texterna till svenska. Då jag var nio och fick Rock in Rio-dvd:n av pappa såg jag den flera dygn i sträck.
Har du något speciellt favoritablum?
–Alltså, det går i perioder, men Piece of Mind kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var det första jag riktigt upptäckte. Sen älskar jag The Number Of The Beast, men inte för de mest uppenbara låtarna som ”Run To The Hills”, utan jag gillar verkligen ”Invaders”, ”Children Of The Damned”, och ”The Prisoner” är ju skitbra.
Om du får välja en favoritlåt, vilken väljer du då?
–Då säger jag ”Rime Of The Ancient Mariner”, eftersom den är så pompös, har karaktär och historia, och är väldigt intressant. Dessutom är den varierad.
Efter två timmars väntande utanför hotellet där Iron Maiden bodde, i hopp om att få skymten av någon av medlemmarna, anlände äntligen trummisen Nicko McBrain. Kan du sätta ord på känslorna du upplevde då du fick träffa honom?
– Oj! Nej … Jag skrev så här till min kusin Stefan då jag skickade bilden vi tog med Nicko: ”Gränsen mellan ren och skär euforisk exhaltering och ’nu svimmar jag och spyr ner oss alla’ är oerhört hårfin och avspeglas väl i mitt ansikte”. När en barndomsdröm gick i uppfyllelse så kom jag knappt ihåg mitt eget namn. Jag skakade av lycka och fasansfull nervositet. Det var helt magiskt!
Som om det inte vore nog. Ur bilen som anlände till hotellet steg även Motörheads trummis Mikkey Dee ut.
–Ja! Jag satt med ryggen mot vägen och när jag såg Nickos och Mikkeys ansikten reflekteras i glasdörren till huvudentrén på hotellet, trodde jag att jag var dum i huvudet; att jag hade så mycket vätskebrist att jag fått värmeslag. Hur stort är det inte egentligen?
Ja, det tar ett tag att landa, om man någonsin gör det helt.
–Precis. Hela dagen tänkte och sa jag ”Nicko McBrain har tagit i min hand! Nicko McBrain har tagit i min t-shirt! Nicko McBrain har hållit i min penna!”. Han signerade baksidan av ett kvitto jag hade och jag ville berätta för varenda person med Iron Maiden-t-shirt att jag hade träffat honom.
Mötet med Nicko skedde på lördag eftermiddag, då konserten fortfarande kunde ses fram emot. Gav grabbarna dig vad du förväntade?
– Spelningen var det bästa jag någonsin varit med om. Jag har ju väntat hela livet på att få se Iron Maiden live. Det är svårt att vara opartisk då man är ett die hard Maiden-fan, så recensionen är så klart fläckad av mitt hårdrockshjärta. Konserten var tillräckligt surrealistisk, att jag dessutom skulle få träffa trummisen kunde jag aldrig tro. Jag menar, sådant händer ju bara inte!