Inte mycket träffar rätt

POP. Inledande stråkbehängda duetten "9 crimes" med Lisa Hannigan är fin, men når inte upp till duetten "Volcano" från debuten "O". Det är faktiskt inte särskilt mycket på "9" som gör det. Det är fortfarande lågmält och Damien Rices sköra röst oroar, men de riktigt starka stunderna är få. Rice vill så gärna skava och beröra med sina emotionella utbrott, men det vill sig inte riktigt den här gången.

Det finns också en tyngre rockigare sida som i arga "Rootless tree" och i märkligt malplacerade "Me, my yoke + i", som låter som Red Hot Chili Peppers i sina jobbigare stunder. Men mest handlar det om avskalade ballader och när inte det där innerliga träffar riktigt rätt blir det inte så mycket kvar. Ja, det skulle vara Dylandoftande akustiska "Coconut skins".

Sista låten, "Sleep don’t weep" är över 21 minuter lång, trots att sången är sex minuter. Resten är tystnad och entoniga ljud. Kanske säger det något.

Inte mycket träffar rätt

DAMIEN RICE9(Heffa/14thFloor/Warner)PP