"Jag är inte synsk, men jag har ett sjätte sinne", säger Ingela Larsson som bejakar sin förmåga.
Mentalsjukhuset
För ungefär fem år sedan tog Ingela Larsson och hennes man över hotellet på Furunäset. Då hade de drivit Park hotell i Luleå i 15 år och hennes tanke var att gå i pension.
– Men då dök det här hotellet upp och då kom den där tokiga lusten tillbaka igen. Vi kände att det här skulle kunna bli intressant, säger hon.
Det blev en snabb affär och för att fira sov paret över i sviten på hotellet. Men kort efter köpet kom pandemin och alla bokningar försvann.
– Det blev en chock, men då hade vi tid att renovera och köpte in nya tv-apparater, nya sängar, möbler och gardiner. Vi satsade oss ur krisen och så hade vi några långtidsboenden som höll oss över vattenytan. Men det var smärtsamma och kostsamma år, säger Ingela Larsson.
Ingela Larsson och och hennes man tog över Furunäsets hotell och konferns för fem år sedan. Här jobbar även en son och en dotter. "Det är ett riktigt familjeföretag", säger hon.
Furunäsets hospital och asyl (sedan Furunäsets mentalsjukhus) ritades av arkiteten Axel Kumlien som även ritat Grand Hôtel i Stockholm. När det invigdes 1893 räknas det som det mest storartade kompexet i norra Norrland.
"Det här pianot ska stå här, så är det bara", säger Ingela.
Vi slår oss ner i fåtöljerna i den mysiga matsalen där det bland annat serveras frukost och eftermiddagsfika. Här blandas nytt med gammalt, vilket ger en ombonad och mysig känsla.
– Det är ett ansvar vi har, vi kan inte ändra på hur mycket som helst utan det ska vara och se ut på ett visst sätt. Historien ska vara bevarad, men samtidigt har vi också ett riktigt bra internet, vi måste hänga med även i nutiden.
Ingela är Luleåbo och jobbade i 25 år som lärare innan hon gick över till hotellbranschen. På ett sätt så slöts cirkeln då hon under studietiden jobbade extra på både Luleå Stadshotell och Esso Motorhotell.
Amfiesalen med biosittning tar emot 130 personer. Här hittade personalen gamla anteckningar från 70-talet instoppade i stolsryggarna.
Till en del av rummen behövs hederliga nycklar som förvaras i en korg.
– När jag kom in här på hotellet så kände jag direkt att, här måste jag ha respekt för historien och ha ett öppet sinne för den. Jag kan ha mina tankar och idéer, men jag måste också veta: Vad har hänt här?
Hon beskriver sig inte som synsk, men att hon har ett sjätte sinne eller föraningar – hon är emotionellt mer tillgänglig och känner in saker. Ett arv från hennes mamma som hon även ser i ett av sina barnbarn.
– Som ung slog jag bort det och förnekade det, men nu bejakar jag det istället. Om jag flyttar om här i miljön så går jag ofta runt och pratar lite med andarna: "Kan vi ställa den här fåtöljen här?" eller "Kan vi hänga upp den här tavlan här?". Just tavlor kan vara lite känsligt förstår jag, där får man tassa lite försiktigt.
Hon berättar om tavlor hon tycker är anskrämliga, men som hon känner ändå måste få hänga kvar.
– Sedan finns det en hemsk svartvit tavla i ett förråd där dörren tjorvar något fruktansvärt. Det är en kvinna klädd i brudklänning, men som är så förtvivlat ledsen. Slänga bort den, nej. Men vi har ställt undan den där det är tryggt och säkert.
På väggarna i en av korridorerna på hotellet finns tavor med personer från mentalsjukhustiden. "De ramlar ner lite då och då", säger Ingela.
Prydligt klädda anställda på Piteå hospital och asyl. Många ur personalen bodde också på sjukhusets vindsvåning.
Patienten Carl Gustav Modig hade en egen verkstad på sjukhusområdet. Fotot är från -70 eller -80-talet.
Ingela har läst på om historien om Furunäsets mentalsjukhus och även besökt den gamla gravplatsen intill med personalen. Här ligger patienter och även en del anställda begravda.
– Vi gick dit tidigt en morgon, solen sken och det kändes så andaktsfullt. Det är så viktigt att sådant får finnas kvar.
Det känns som att du är rätt person för det här hotellet?
– Ja, på något sätt så känns det som att vi har hittat varandra. Jag kom hit för att jag skulle vara här.
Där hotellet nu har sina lokaler var tidigare avdelningar med boenderum för patienter.
Att det spökar på hotellet är något som många pratar om, men Ingela känner sig aldrig rädd. Det berömda rum 605, som ska vara särskilt hemsökt, är neutralt för henne.
– Ett fåtal gånger har det hänt att gäster sagt att: "Nej, jag kände att det var något där inne, jag måste få byta rum", då ifrågasätter vi inte det, utan de får byta. Då har det varit i lite olika rum.
Ingela Larsson är Luleåbo, men har alltid tyckt om att vistas i Piteå. När hotellet på Furunäset blev till salu kändes det rätt att slå till.
"Jag sitter inte på en stol inne i ett kontor utan jag springer runt som alla andra", säger Ingela Larsson som tycker det roligaste med att jobba på hotell är mötet med människor och att ingen dag är den andra lik.
Det sägs att det spökar på hotellet, men Ingela Larsson är inte rädd. "Just det berömda rummet 605 är neutralt för mig", säger hon.
Ingela upplever att det finns ett stort intresse och nyfikenhet kring historien. En del gäster berättar om anhöriga som tidigare varit inlagda på sjukhuset. För en tid sedan hade de en gäst som tidigare jobbat som överläkare där.
– Människor vill berätta och många har också frågor. Jag är ingen expert utan hänvisar vidare till Piteå Museum och till sidor på internet.
Sviten är väldigt speciell och var tidigare något slags kyrkorum.
Totalt finns 35 hotellrum i olika storlekar. Man har även ett hotell light-koncept med 17 enkelrum i par med gemensam hall och badrum. Till det finns även gemensamt kök.
Ingela Larsson menar att Furunäsets Mentalsjukhus betytt mycket för Piteå och att verksamheten byggde på hur världen såg ut då och på den tanke man hade om människor.
Hon fascineras över att verksamheten var helt självförsörjande och tror på idén om att låta patienterna att få arbeta, men sedan var inte alla behandlingsmetoder bra.
Ingela fixar i ordning i rum 605 och konstaterar att natten har varit lugn.
– Men man måste ha det som utgångspunkt, att de gjorde så gott de kunde. Vi kan inte heller slå oss för bröstet i dag inom psykiatrin och säga att: "Vad bra vi är" då vi ser att allt fler i samhället mår dåligt, särskilt i unga år.