KONSTMUSIK. Nicolai Dunger kanske inte pysslar med renodlad konstmusik, men få artister är lika svåra att kategorisera som denna särling på den svenska musikscenen. Han växlar uttryck, men oavsett form och influenser är slutprodukten alltid Dungersk. Ofta spröd och närmast tankspritt improviserad, men lika gärna klangfylld och utlevande. "Nicollide and the carmic retribution" har ett par år på nacken och så vitt jag förstår är musiken skapad i skuggan av ett uppbrott och moderns bortgång. Det här uppbrottet spökar hur som helst i inledande "10th Annaversary collide" (felstavat med flit?) och "Been cheating". De musikaliska anslagen varierar från lågmälda sorgsna pianoballader till lekfullare pop, men ett stycke som "Retribution" är snarare progressiv frijazz som i princip kan ta vilken väg som helst. Väldigt vackert i sina delar, men det svåra är möjligen hur man ska förhålla sig till musiken eller snarare vad man ska ha den till.
