I minsta grundsten till vardag

Stjärndraperiet i kallfarstun är tänt när jag kommer hem från jobbet vid midnatt. Den enkla anledningen till att det tyst hälsar mig välkommen är att det tänds per automatik. Ingen är hemma, som kan tända det. Ja, hunden hälsar mig välkommen med svansdunkningar mot biabädden. Men annars. Tystnaden. Ensamheten.
En stor del av tiden när jag bar Siri i min mage bodde jag själv i vårt hus. Maken studerade på annan ort och veckopendlade.
Jag minns att mina dagar var fulltecknade men inte exakt med vad. Jobb, hundpromenader och kreativa idéer som jag alltid tycks genomföra i små projekt.
Och så minns jag måltiderna. Havregrynsgrötmiddagar med en pocketbok som sällskap vid matbordet.

En kväll nu i veckan tänker jag på middagarna när det bara var jag. Efter förskolan åker nämligen Siri till farmor och farfar för att leka med älsklingbästaste kusin Lovis. Maken har köttfärslimpan med soltorkade tomater och citronoliver i ugnen tillsammans med grönsaker och smulad fetaost. Vi sitter ner och äter. Hela måltiden sitter vi ner och äter. Möjligtvis hämtar vi flingsaltet, men annars. Samtal till punkt.
Först då inser jag hur diametralt livet förändrats i minsta grundsten till vardag. Hur kärlekshjärtansfullt vardagen är med sitt-ner-på-stolen-mer-mjölk-nej-vi-häller-inte-ketchup-i-smörpaketet-gå-och-tvätta-händerna. Från bokläsning till livlig två och ett halvt-åring ter sig måltiderna ganska olika.

Vi har turen att ofta ha barnvaktshjälp när vi vill göra något. Vi har haft firmafester, utekvällar med kompisar, biobesök, konsertupplevelser och en massa annat kul tillsammans, vi två som delar på föräldraskapet. Vad vi aldrig gör, inser jag, är att vara hemma tillsammans. Vi ordnar med barnvakt för att göra något hitte-på. Inte för att prata till punkt och sova en lång natt.

Även om Siri ofta har myror i brallan vid middagsbordet har vi en dotter som gillar det mesta i matväg. Favoriten är sill och potatis, men sushi går lika bra som korv och makaroner och ångkokt broccoli är gott. Köpeshamburgare gillar hon också, speciellt pommes frites som hon gärna doppar i drickan.
I helgen grät Siri över ett ont öra. Efter godnattstunden fick hon komma ner och sitta i soffan med oss. Med intorkade tårar på kinderna kisar hon trött mot tv:n: "Äta burgar! Vaffö nu?" om hamburgarreklamen.
Natten utvecklade sig vidare med en liten ömklig tjej som ville sitta och sova och som vid tolvsnåret på natten konstaterade att det kliade på magen.
Minnesanteckning till mig själv: Nästa gång ett barn säger att det kliar på magen låt det inte sitta kvar i ditt knä i mitten av dubbelsängen. För kli på magen var tydligen ont i magen och blev kräks kräks kräks i hela sängen - och i mammas knä.

Under sovrumssanering och ytterligare några timmar hamnade jag och dotter i vardagsrumssoffan med spyhinken redo. Efter hon fått på sig ny pyjamas blev hon gladspeedad. Hon skakade och darrade i kroppen, men humöret var det inget fel på. "Mamma vet du?! Bila inte kör, natt ute." Och så den senaste språkliga missuppfattningen när hon trött gäspade "Mammaaa, jag vispa igen."
Det är en underlig känsla att sitta där mitt i natten. Svarta tankar man aldrig hinner tänka vaknar till liv och luftas.
Men då finns hon där i famnen, jordar mig. Oändligt älskad.