I jämlikhetens anda

I jämlikhetens anda, vill jag att mitt jobb som mamma åt våra barn, ska värdesättas åtminstone lika mycket som att jag arbetar med andras barn på förskola eller skola. Varför gör man inte det?

I jämlikhetens anda, vill jag att jag ska få pensionspoäng för mitt jobb med våra egna barn, under de åren jag är hemma med dem? Varför får jag inte det?

I jämlikhetens anda, vill jag att mitt jobb i hemmet ska värdesättas åtminstone lite, som ett jobb det faktiskt är; företagare, lärare, psykolog, hygientekniker (städerska), kock, bagare, läkare, personlig coach, fritidspedagog, vd, personalchef ... men utan lön i form av pengar och utan tidsbestämda raster. Varför görs inte det?

Vem frågar en mamma vad hon känner?
Vilken mamma frågar sig vad hon känner?
När ska vi få uppleva jämställdhet i våra roller eller uppgifter som människor, som mammor, som kvinnor, som arbetare för löner i form av pengar?

Kvinnor är sjukskrivna i dag. Överarbetade. Utslitna. Stressade. Flickor och unga kvinnor äter antidepressiva mediciner för vad - att orka med förväntningar och krav från omgivningen?
Vem frågar en mamma vad hon känner?
Vilken mamma frågar sig vad hon känner?
Vilken mamma vågar erkänna vad hon känner?
Ja, det kan man fråga i jämlikhetens anda.