PIANOPOP. Jag hör till de många kritiker som hyllade Frida Hyvönens originella och färgstarka pianopop när hon släppte sin debutplatta för snart två år sedan. Sedan dess har dock skivan mest fått stå i hyllan och samla damm. Främsta anledningen till att det aldrig klickade ordentligt mellan mig och Hyvönen var att skivan enbart var uppbyggd kring piano och sång - det blev för spartanskt och enformigt. På uppföljaren "Pudel", som är hämtad från en dansföreställning, ackompanjeras hon av en liten orkester och kör - och se, där har vi de beståndsdelar som saknades för att göra musiken mer intressant. Precis som på debuten håller låtmaterialet hög klass och Hyvönens röst är stark och uttrycksfull. Att det sen stundtals är så vackert och vemodigt att det värker i hjärtat bidrar förstås inte till att göra denna innerliga komposition mindre attraktiv.
