Det är den 28 juni 1990 som en dramatisk nyhet når Piteå-Tidningens redaktion – en drunkningsolycka har inträffat vid Tjeggelvas strand sju mil norr om Arjeplog. När ambulans och polis kommer till platsen uppger pojkens mamma Gudrun Welke och styvpappa Peter Plöger, att Michael fallit i vattnet och de hittat honom medvetslös.
Men ingen av dem vill följa med pojken i ambulansen – istället förs hans ensam till Bodens lasarett där han senare avlider.
Personalen förstår dock direkt att det inte handlar om någon olycka och den obduktion som rättsläkaren genomför avslöjar att han utsatts för långvarig och grov misshandel. Michael, som bara väger 13 kilo när han dör, har en mängd oläkta och läkta skador på sin kropp. Den är dessutom svårt angripen av hundratals mygg- och knottbett.
I hans mage finns lite okokt ris och några blåbär.
– Paret blir senare anhålla och häktade misstänkta för brott och en förundersökning inleds. När den sedan släpptes kom det fram betydligt mer detaljer om vad de hade utsatt honom för, säger Torbjörn Carlsson, i dag pensionär och då krimreporter på PT.
Vi backar bandet till januari 1990 då det tyska paret Peter Plöger, 27 år och Gudrun Welke, 25 år, kommer till Sverige. Hon är gravid och med på resan är även hennes son Michael, fyra år. Senare ansluter även Peters bror från Tyskland.
De menar att frisk luft är bra för barnen. Han, som har haft svårt att få arbete i Tyskland, har också en idé om att kunna hitta jobb som mekaniker hos någon av de tyska biltestföretagen i Arjeplog.
I Sverige lever de ett kringflackande liv, framför allt i Norrbottens inland och i Dalarna.
När de bor inneboende hos en bekant i Hedemora i Dalarna misshandlas Michael upprepade gånger.
När han inte vill äta trycker hans styvfar in ångande hett potatismos i munnen på honom och Michael slänger sig ned för att kyla av tungan mot golvet. På nätterna hörs tydligt hur paret slår pojken.
En privatperson anmäler till såväl polisen som sociala myndigheter, men inget händer. Myndigheterna reagerar inte ens när en distriktssköterska anmäler.
Familjen beger sig istället norrut och Gudrun föder en son på Piteå BB under våren. I juni hamnar de i Saddegavva vid Tjeggelvas strand.
De har dåligt med pengar och tältar i det myggrika området.
– Mannen måste ha haft en lust till äventyr och vildmark på något sätt, i alla fall i sitt eget huvud. Men han hade uppenbarligen inte kompetensen att göra bedömningen av vad som var verkligt. Tjeggelvas är nog den sämsta platsen man kan vara på med en bebis och en fyraåring, hela grejen är helt ofattbar, säger Torbjörn Carlsson.
I flera månader har nu paret slagit och sparkat Michael, vid Tjeggelvas trappas våldet upp. Ibland använde de tillhyggen, ibland binder de honom med rep.
Den sista natten tillbringar Michael fastbunden vid halsen mot ett träd, när han skriker på hjälp tejpar styvpappan för hans mun. På morgonen har han lyckats ta sig lös och vält ut en liten skål med okokt ris.
Det får styvpappan Peter Plöger att bli fullständigt ursinnig. Han sparkar till Michael så han rullar ned mot strandkanten och ut i vattnet. När styvpappan är på väg upp från stranden ser han Michael sitta på en sten vid strandkanten med blod rinnande ur näsa och mun. Han tittar då på Gudrun – hon tittar tillbaka på honom och då vänder han sig om och springer rakt mot Michael.
Fyraåringen får en spark i huvudet av Peters Plögers metallförstärkta stövel och faller ned i vattnet, varefter Peter bär upp honom och skriker: "Jag hatar dig" och sedan släpper ner honom i vattnet igen.
Vid det laget är Michael medvetslös och döende. Vidden av vad som hänt börjar gå upp för de vuxna, men först efter ett par timmar larmar de på hjälp.
– Det var så mycket hemskt de utsatte honom för. Brutaliteten att sparka ut honom med kängorna så han faller ut i vattnet, blir medvetslös och drunknar är fruktansvärd. Men egentligen var det ännu värre att de band fast honom vid ett träd med tusentals mygg. Det är inget annat än tortyr, säger Torbjörn Carlsson.
Rättegången hålls i Piteå tingsrätt under flera dagar i oktober 1990.
– Mamman kändes helt handlingsförlamad och apatisk. Styvpappan var i princip stum och satt bara och stirrade rakt framför sig, han svarade bara mycket enstavigt på frågor. Min bedömning var att han hade någon slags psykisk störning, säger Torbjörn Carlsson som var på plats.
Upplevde du honom som ångerfull?
– Nej, han kändes ingenting, det var som allting hade lämnat honom. Det hade nu gått en tid sedan han dödade Michael, kanske hade det sjunkit in, vad han faktiskt hade gjort.
En kväll när Torbjörn kommer hem till familjen går han in till sin egen son som är ett och ett halvt år och ligger och sover i sin spjälsäng.
– Då brast det lite för mig. Jag började gråta och tänkte att: "Hur är det möjligt", nog kan man bli arg på sina ungar och vem har inte fått ett utbrott ibland, men från det till det här hemska – det gick inte att förstå.
Tingsrätten friar senare styvpappan för mord, men dömer honom till åtta års fängelse för grov misshandel och grovt vållande till annans död. Mamman får 1,5 års fängelse för grov misshandel.
Under hovrättsförhandlingen som hålls i Umeå är styvpappan mer talför och lägger mer skuld på mamman. Han berättar att Michael inte fick titta på sin mamma för då smällde hon till honom i pannan. "Det är bara idioter som ser ut som du", sa hon till sin son.
I hovrätten skärps straffen. Styvpappan döms till 10 års fängelse för mord. Mamman får tre års fängelse för bland annat grov misshandel. Efter att ha avtjänat straffen utvisas de från Sverige på livstid.
Peters bror som var med på resan till Sverige åtalades aldrig. Michaels lillebror får enligt uppgift först bo hos en svensk fosterfamilj, sedan hos en adoptivfamilj i Tyskland.
De sociala myndigheterna i Hedemora och Vikmanshyttan i Dalarna får senare kritik av JO.
Minnena av vad Michael utsattes för under sin korta livstid har aldrig lämnat Torbjörn Carlsson.
– Det är inte så att jag tänker på det dagligen, men då och då dyker det upp. "Hur kunde de behandla en liten, liten värnlös pojke på det här sättet". Hans öde har påverkat mig.