Hortlaxherden Axel Wännman, bördig från Vännäs, kom närmast från en tjänst som garnisonspastor i Boden när han den 1 juni 1918 tillträdde tjänsten som Hortlax nybildade församlings förste kyrkoherde.
Om honom har berättats att han inför olika högtider stod i köket som karamellkokare. Wännman brukade nämligen som en hälsning till sina vänner skicka paket med karameller av egen tillverkning.
Under sin prästtid i Hortlax, som varade i drygt tio år, uppleva såväl en god kyrksamhet som en väckelsebetonad fromhet. Han engagerade sig starkt för missionsmöten och var flitigt ute i byarna för att predika. Den kristliga föreningsverksamheten i Hortlax hade i Wännman en god ledare och han arbetade oförtrutet med att binda den närmare församlingsverksamheten.
En tjänst som kyrkoherde i Burträsk lockade och den 28 juni 1928 utnämndes Axel Wännman till kyrkoherde församlingen, men tillträdde först den 1 augusti 1929.
Tio år senare fick han, den 3 januari 1938, efter att ha drabbats av hjärtbesvär, sluta ögonen för evighetens vila.
Han hustru, Mary, var bördig från Buffalo, USA och tillsammans hade de fem barn. Samtliga födda i Hortlax.
Den ordning och arbetsform som grundlades under Hortlaxtiden försökte Wännman hålla fast vid när han tillträdde i Burträsk. Han sade sin mening och stod också för den i olika sammanhang vilket bland annat ledde till konflikt med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som vidhöll att man ville ha en egen predikant och även bilda missionsföreningar anslutna till EFS. Wännman hävdade att den nyordningen inte var till församlingens fromma.
Inom församlingens ram, precis som under tiden i Hortlax, arbetade han för missionsmöten och gudstjänster ute i byarna och uppmuntrade också lekmannaverksamheten vilket resulterade i att lämpliga personer anförtroddes uppdraget att hålla i byaböner och ungdomsmöten.
I Burträsk deltog Wännman även i det kommunala livet med olika uppdrag, bland annat i skolstyrelsen.
Det berättas att Wännman under sista levnadsåret lär ha yppat för sina närmaste ”Jag har tänkt på döden i höst. Och jag har känt det som när jag var ung och arbetade på fars åker. När dagen var slut, kallade far på mig och sade: Axel nu får du sluta och komma in. Så skall också döden komma som ett hembud”.
Nils Nordberg, Norrfjärdens församlings förste kyrkoherde, bördig från ett jordbrukarhem Holfjärden, Luleå, var sedan ungdomsåren intresserade av att få bli präst, men de ekonomiska möjligheterna fanns inte. Han funderade då starkt på att emigrera till Amerika. Nordberg hade nämligen hört att det var lättare att där bli präst för en fattig yngling.
Hemma i Holfjärden skötte han söndagsskolan och predikade också. Det berättas at folk gärna lyssnade till hans vackra sång och enkla predikoutläggningar. Senare fick prosten Gustaf Höijer i Öjebyn höra talas om Nordberg, med resultat att han blev lovad att få hjälp till studier. Nils Nordberg vistades också mycket i det Höijerska hemmet i Öjebyn.
Efter prästvigningen 1895 fick Nordberg tjänst som fängelsepredikant och därefter i Piteå som sjukhuspräst för att därefter för en tid flytta till Lövånger. Sedan kom flytten till Piteå landsförsamling 1905 som andre komminister.
Under prästtiden i Öjebyn engagerade han sig smått politiskt, bland annat i Pansarbåtsinsamlingen som var en folklig protest. Manfred Björkquist, kristen studentledare i Uppsala och senare Stockholms första biskop, tog 1912 ett snabbt initiativ till en insamling. Bakgrunden var ursprungligen den att sedan början av 1900-talet ansågs flottan behöva nya stora fartyg för att kunna operera ute på Västerhavet, efter unionsupplösningen 1905. Den liberale ministären Staaff, som avlöst högerregeringen Lindman, beslöt att skjuta på byggandet, vilket ledde till folkliga protester och satte fart på en försvarsdebatt . Rysshotet målades upp och upptäcktsresanden Sven Hedin gav ut en pamflett ” Ett varningsord” till förmån för pansarbåten. Högerpolitiker, den konservativa pressen, militären, kyrkliga företrädare och ”nationellt sinnade” opinionsbildare rasade. Även Nordberg instämde i kritikerkören.
Nordberg blev vid ett tillfälle formligen utkastad från ett möte i Hortlax när han pläderade för ett starkare försvar
Kanske märkt av den uppståndelsen inlät sig Nordberg sig, när han tillträdde tjänsten som kyrkoherde i Norrfjärden den 1 april 1917, aldrig i strid för stridens skull.
Han tillträdde tjänsten två år efter församlingsbildningen. Arbetsåren i Norrfjärden blev inte så många, sju år. Nordberg avled den 17 juni 1924. Enligt ett utlåtande av doktor Leonard Sahlin var dödsorsaken åderförkalkning i hjärtat.
En församlingsbo lär efter Nordbergs dödsfall ha yttrat ” Han har inte bara predikant, han har sjungit sig in i våra hjärtan”.
Nordberg var gift med Elin Wåhlin från Piteå och far till två barn.